muggbo

Min lila söta cykel har varit högst lojal mot mig i snart 15 år. Stackarn har fått stått ute i ur och skur vid Lindbo, vid Hallstas tågstation, i Linköping och nu här i Wien. Hon har till och med blivit kidnappad en gång i Hallsta, dock återlämnad med svåra chockskador efter några dagar. Hon är bra - inte tillräckligt attraktiv för att bli (permanent) bortrövad, men tillräckligt bra för att jag ska tycka det är behagligt att cykla. I december förra året fick hon dock punka. Det tog cirka tre månader innan jag fick ändan ur och bytte slang. Men för att jag inte ska ljuga i detta forum så var det förstås M som fixade. Det tog två dagar och sen när jag kom ut från jobbet och skulle cykla hem, så var det punka igen. M bytte slang igen och i typ tre dagar var jag lycklig cykelfarare. Naturligtvis så var det här en mer svårlöst punka än att bara byta slang. Så jag lämnade min lila stolthet till en riktigt cykelreparatör. De fixade och trixade, jag pröjsade och sen höll sig luften kvar i däcket. I uppskattningsvis fyra dagar. Jag hade cyklat till läkaren på en fullt fungerande cykel och sen när jag kom ut en halvtimme senare var däcket förstås tomt. Jag tog tillbaka cykeln till den "riktiga" cykelreparatören och fick väl i princip ur mig något som lät ungefär som "ingen luft i hjulet, jag vara för tre dagar sen här och ni har gjort däcket helt men nu igen det är förstört". "höhöhö" skrockade ägaren till cykelaffären som en jäkla tomte, "någon har skruvat upp ventilen, höhöhö". Han tar fram en pump, varpå äääset säger "här, pumpa". Jag önskar jag kunde säga något mer hotfullt och elakt på tyska, än vad jag vid det här tillfället var kapabel att formulera. Jag pumpar upp däcket där inne i affären och medan jag tar på mig handskarna så hör jag liksom hur det "pyyyyyysssss" från däcket. "Ok" säger jag, så bestämt jag kan "ni får kolla på det här igen". Och mycket riktigt, reparatöräääset hittar en glasbit tunn som ett asplöv inkilat i själva däcket. En bit som sannolikt suttit där redan när M bytt slang två gånger och cykelsnubben en gång. Men det kan jag ju förstås inte säga på tyska ("varför i helskotta hittade du inte den här förra gången jag var här??! Är du ingen riktigt cykelreparatör eller??!"). Så jag står där tyst som en mus och är typ på att krevera när gubben säger "ja det här blir inte klart förrän nästa vecka och det kommer kosta ytterligare 26 euro". Va?! Det är är verkligen de mest frustrerande situationerna just nu - jag vill säga saker snabbt (och elakt) och liksom sätta folk på plats men det enda som kommer ut är typ "hram barljia hranhla". Inte så effektivt. Utan det resulterar oftast i att man får betala de där 26 eurosarna. Nu tror ju jag på instant karma så jag fick lite hjälp "uppifrån" när jag kom tillbaka veckan efter och snubben som skrivit räkningen skrivit sexan i 26 så slarvigt att han som tog betalt tog 20 euro, eftersom sexan såg ut som en nolla. Men eftersom jag nu tror på instant karma, så inser jag ju att när jag i min hämndlystnad höll tyst när jag bara betalade 20 euro blev straffad omedelbart och bums. För det har nu visat sig någon månad senare att bakdäcket, som de fixade med, liksom inte rullar rakt. Det är liksom lite snett och lägger sig mot metallskenan som löper mellan kedjan och däcket. M kollade på det förra veckan och meddelade mig att det inte går att laga - för gubbjäkeln hade överskruvat skruven som håller däcket! Gängorna i muttern är alltså helt trasiga och däcket går följdaktligen inte att spänna fast så att det rullar rakt. M har flängt runt på de stora byggvaruhusen i stan för att hitta en ny mutter, dock utan framgång. Idag var han till en supermutteraffär som är så superspecialiserade på muttrar och skruvar att om den inte finns där så finns den inte. Och ni förstår ju hur det gick, mutterjäveln finns inte att få tag på! Min cykel har en så superspeciell mutterstorlek att den liksom är så speciell att den helt enkelt är unik. Och då menar jag verkligen UNIK. Den förefaller nämligen vara så förbannat speciell att det bara verkar finnas en enda mutter av just denna storlek (alltså den jag redan har). Så nu står jag inför den absurda situationen att leta mig svettig efter en mutter för typ tre cent - eller köpa en ny cykel! Fan, om jag bara inte hållit tyst om de där sex eurona.

Nu såhär när fotbolls-EM börjar närma sig så råder det naturligtvis fotbollsfeber i värdlandet och man har väl i ärlighetens namn det senaste året inte kunnat undgå att inse att det är EM på g. Till detta spektakel som jag med stor lusta ser fram emot (nu ska här bäras blått och gult och kollas på matcher på storbildsskärmar i stan och så vidare och så vidare) så cirkulerar också följande minimala förhållningsregler, som bör annamas som husregler under perioden 7-29 juni, till alla Hausfrauen i detta land:

1. Under tiden 7-29 juni 2008 är der Mann absolut herre över TV-apparaten och den därtill tillhörande fjärrkontrollen.

2. Under den här tiden håller sig die Frau endast med husliga sysslor utanför tv-rummet.

3. Inför varje match ska der Mann förses med en låda med kylda alkoholhaltiga drycker som ställs bredvid tv-fåtöljen, detta med betoning på kylda.

4. Under en match ska die Frau avstå från att vistas i tv-rummet. Påfyllnad av snacks och öl är dock möjlig.

5. Senast 30 minuter före matchstart kan der Mann räkna med att ett kärleksfullt mål mat är förberett av die Frau.

6. ... osv ... osv ...

Jag inser ju faktum - M och jag måste skaffa oss en Hausfrau!

Som tidigare utlovat, ett par bilder på godingarna.


En del tycker jag ser sträng ut. Men jag ser väl mest glad ut?


Men för att motverka det svarta och stränga så har de söta små blommor på insidan...

Idag har vi spenderat dagen med Ms morföräldrar i Baden, ca 45 minuter söder om Wien. Det har varit en fantastiskt härlig vårdag - sol och över 20 grader. På pensionärers vis var lunchen bokad till 11.30, eftersom då har ju i alla fall halva dagen gått ju eller? Vi har väl något andra referensramar om den enda dag i veckan när det hemma hos oss inte ringer några klockor på morgonen, men vi var väldigt glada att bli utbjudna på lunch. Vi åkte till Baden vid 9-tiden (vi vill ju inte komma försent) och sedan vidare till en liten by där i närheten och satte oss vid ett bord på ett typiskt österrikiskt värdshus. Vi öppnar menyn och börjar läsa och till slut kommer jag till barnmatsedeln. Den är gulligt skriven, där alla rätter heter något barnrelaterat, typ "pokemon" för pannkakor och så. Men vad ska man säga när de har haft den tvivelaktiga smaken att döpa fiskpinnerätten till - ja just det, "Flipper"?! Efter en lunch med utsökta, dock fyra (!), fläskkotletter på min tallrik tog vi oss tillbaka till Baden och ägnade eftermiddagen åt att fika på balkongen och dega i solen. MMmmmmm...ZZZZZzzzzzzZZZZZ...


Inte så mycket att klaga över. Ms mamma och morföräldrar i bakgrunden.


Det var fler som var trötta. För mycket jobb och för lite vila på sistone.


Såhär lummigt och grönt är det i Baden just nu. Maskrosorna härjar fritt längs vägkanterna och syrenerna står i full blom.

Är tillbaka 12 år i tiden och tragglar på parkeringar igen! Yiiiihhhaaa!

Nu vet jag inte hur det är i Sverige, men här i Österrike så äger man som patient alla sina egna röntgenplåtar. Så när jag hämtade mina från magnetröntgenstället så kunde jag ju inte låta bli att kolla på dem. Det bästa med det hela var ju naturligtvis att läkaren som där kollat på plåtarna kunde konstatera att de visade på "inget iögonfallande". Allt föreföll vara i enlighet med min ålder. Och det är ju en enorm lättnad. Faktum är att sen jag började använda glasögon på jobbet så har läget förbättrats klart. Hur som helst, en cool bieffekt av det hela är ju att nu ha sitt huvud på bild i genomskärning på alla möjliga sätt - och ett obestridigt bildbevis på att jag har en hjärna!


Scary?


Bevis, svart på vitt skulle man kunna säga.

Alltså vem anger ett huspris med ÖRESangivelse?!?

Lisa, igår när du blev så urförbaskad på alla hundrackare som springer hit och dit och som har ägare som tycker de är sååååå söta och att de därför kan springa både här och där och inte behöver ta hänsyn till andra i omgivningen, kom ihåg följande:

1. Lär dig skrika snabbt och högt på tyska "Håll din j-la hund kopplad om du är ute och går med den på CYKELbanan!! Det är faktiskt lag på det!!" ("j-la" och "hund" kan du redan, försök med de två orden tills hela meningen sitter)

2. Lär dig skrika snabbt och högt på tyska "Håll din j-la hund borta från mig! Det finns faktiskt människor som inte tycker om när en stor främmande hund hoppar upp på en!"

3. Undvik att cykla över hundar. Särskilt de små.

4. Skaffa aldrig hund (eller annat husdjur).

5. Sluta prata om dig själv i tredje person.

Till er andra: Jag höll på att köra över en liten hund igår, han la sig som en smäck vid framhjulet på min cykel. Stackarn. Sen när jag kom hem och parkerade min cykel kom en hund stor som en häst dragandes på en ägare som var liten som en mus och började morra och visa tänder. Ungefär som att han visste att jag nyligen utsatt en av hans minihundpolare för dråpförsök (alltså helt oplanerat och oöverlagt). Fy.

Jag har aldrig gillat sjukvårdsmiljöer. Ni vet, väntrum, britsar med papper på, tandläkarstolar, klämma här klämma där, "lägg nu upp fötterna där så ska jag kika mellan dina ben", sprutor... Det är kanske inte så ovanligt. Faktum är att jag i princip bara känner typ en person som gillar sjukvårdsmiljöer och det är min kompis som är sjuksköterska och som följaktligen inte flyr från varken sprutor, blod eller britsar. Nu har jag hittills i livet varit väldigt lyckligt lottad och nästan aldrig varit hos en läkare (peppar, peppar). Jag tror att sen min mystiska huvudvärk startade för ett par månader sen, så har jag träffat fler läkare, gjort fler undersökningar och suttit i fler väntrum än i hela mitt liv totalt. Ungefär.

Hur som helst så kom min värsta skräckupplevelse i detta sammanhang igår. Jag gjorde en magnetröntgen av huvudet. Ni vet hur det ser ut. En jättemagnet, rund och med ett ungefär två meter långt hål i mitten som man kan föra in en brits i. Jag hade googlat och läst på och pratat med M's kompis som sköter en sån här apparat på det stora sjukhuset i stan. Till saken hör att jag måste erkänna att jag har viss klaustrofobi. Inte i hissar eller så, men när det är för trångt runt huvudet får jag panik. Och trots att jag hade läst på hade jag inte tänkt att det skulle vara särskilt trångt just kring huvudet. Men det var det förstås. När jag väl kommer in till undersökningen och har tagit av mig tillräckligt med kläder och alla smycken (med en magnet ungefär fem-sex gånger så stark som jordens egen magnetism, eller nåt, så vill man inte gärna ha några flygande metalliska föremål i rummet som lätt blir projektiler med oanad kraft), så frågade assistenten varför jag var där. På grund av huvudvärk sa jag och hoppades i tysthet att de egentligen redan visste vilken del av kroppen de skulle scanna. Kanske kollade de bara att jag verkligen var den de hade på sina papper. Assistenten schasade upp mig på britsen i rummet med jättemagneten. Det knäppte redan ljudligt från den. Omgående kom det in en annan person, jag antar själva läkaren. Han la mig tillrätta på britsen och stabiliserade mitt huvud så jag kunde hålla det helt stilla. Han satte på mig hörlurar á la byggarbetsplats och gav mig en larmknapp att hålla i handen om jag skulle få panik. Därpå drog han raskt en kåpa över huvudet där jag låg. Hjälp! Går det bra, frågade han. NEJ! Jag hörde mig själv låta skräckslagen och ynklig och inte alls som nyss fyllda 29. Kåpan var som en plastcyliner och hade visserligen stora hål över ögonen och munnen typ och var öppen i änden vid hakan. Men den var bara ett par centimeter över ansiktet och jag fick panik. Direkt efter mitt pankikartade nej, sa läkaren bara stäng ögonen och tänk på semester, varpå han rutschade in britsen i magneten så att mitt huvud låg i mitten - och jag hörde dörren stängas bakom honom när han gick ut. Det hela tog bara några sekunder. Jag var själv i rummet. Mitt inne i en stor magnet och jag kunde inte komma ut. Jag visste inte hur jag skulle hantera paniken. Jag var stel som en pinne och kunde inte på något sätt slappna av. Tack och lov hade han sagt det där om semester och jag föreställde mig M och mig på semester vid havet. Hade han inte nämnt semester vet jag inte om jag hade hittat ett sätt att hålla paniken i kontroll där inne. Jag märkte att mitt grepp om sladden till panikknappen var krampaktigt - men jag kunde inte slappna av. Magneten startade och det dånade på i regelbundna smällar när bilderna skapades. Ljuden ändrades hela tiden och jag hade svårt att hålla tankarna på semestern vid havet och borta från det faktum att jag just nu låg ensam i ett rum, instängd i en enorm magnet. Undersökningen tog tio femton minuter. Någonstans mitt under den slappnade helt plötsligt min nacke av och mina ögon gled omedvetet sakta upp. Och under en mikrosekund hann jag se den vita kåpan precis ovanför mina ögon och mina fötter långt borta i änden på röret som under denna mikrosekund föreföll vara flera meter bort. Jag upplede det som i en skräckfilm, ni vet där någon vaknar upp levande begravd i en kista. Jag knep ihop ögonen i ren skräck, mitt hjärta bultade hårt i bröstet och mina muskler spändes krampaktigt igen. När undersökningen äntligen var över och jag hörde dörren öppnas och de drog ut britsen från magneten kände jag bara lättnad. Väl ute på vid min cykel igen släppte ångesten och alla spänningar och tårarna fick rinna fritt. Det faktum att undersökningen var en sån intensiv ångestfylld upplevelse gjorde att jag liksom glömde tänka på varför jag egentligen gjorde den. Resultatet ska jag kolla på tillsammans med min läkare nästa vecka. Min förhoppning är att det jobbigaste i hela den här processen nu redan är över.