muggbo

Om någon undrar. Det är en välplacerad duvskit. I mitt hår.

På jobbet sitter jag i rummet brevid min chefs chef. Han brukar vara den enda person som är inne på kontoret när jag kommer till jobbet ungefär vid klockan 8 (de andra droppar in mellan 9 och 10, men jag har bestämt mig för att jag hellre går hem tidigare på kvällen). Imorse när jag kom till jobbet tittade jag in till honom och sa godmorgon, och frågade sådär slentrianmässigt "how are you?". Ungefär samtidigt gick jag tillbaka till mitt rum för att hänga av mig jackan och jag hör hur han liksom halft ropar "yeahh..well now that I think about it, I'm actually doing very well! Now that I think about it...". Han låter nästan lite överraskad över sin insikt.

Hur ofta lyssnar vi egentligen på svaret, när vi frågar någon hur den mår? (Och hur ofta säger vi egentligen hur vi verkligen mår?) Och de dagar när vi mår riktigt bra också, hur många av oss passar då på att tänka på hur gött det är att känna sig tillfreds?

Idag ligger jag hemma och kurerar mig. Gick hem igår eftermiddag med feber och blixtrande huvudvärk. I Österrike existerar inte karensdagar. Man har full lön från första sjukdagen och man har till och med rätt att vara hemma två dagar utan att ens bevisa för sin arbetsgivare att man faktiskt har varit sjuk. Om dessa två dagar nu infaller mellan två arbetsdagar. Om man är hemma en fredag, som jag är idag, och för att jag inte ska betraktas som en dålig arbetstagare som bara kände för att ha en tredagarshelg, så krävs ett läkarintyg. Trött och hängig (men tacksam över sjukförsäkringen här) gick jag iväg till läkaren, som som tur är finns nästan precis runt hörnet där vi bor. Kön var förstås lång redan vid kl.13 när mottagningen öppnade. Det blev till slut min tur och jag lämnade fram mitt e-card och sa att jag behövde ett läkarintyg. Jag trevade mig fram på min knaggliga tyska och svarade på receptionistens frågor och försökte beskriva så gott det gick hur jag mådde. När hon frågade om jag behövde träffa läkaren (eller om jag bara behövde ett intyg) försökte jag beskriva vad jag upplevde dagen innan. Strax innan huvudvärken satte in så blev synen på mitt vänstra öga helt flimmrig. Det blev ungefär som att någon satte ett kaleidoskop framför ögat. Det gick liksom inte att fokusera blicken, allt var bara suddigt. Högra ögat var helt ok. Det försvann efter ett par timmar, men huvudvärken fortsatte. Så hem och raka vägen i sängen. Jag förklarade att jag har upplevt det några gånger förut, men aldrig kontaktat läkare för det. Jag fick en remiss till en neurolog för att kolla upp det som läkaren gissar är migrän. Men min poäng är inte mina medicinska förehavanen utan det faktum att jag klarade mig igenom denna lilla utflykt till läkaren utan att yppa ett endaste ord på engelska. Jag vet att jag under mitt samtal med receptionisten sa åtminstone "min arbete", "min huvud har ont" och tacksamt hälsade henne adjö med ett "trevlig halg". Men jag hade uppnått vad jag ville med mitt besök genom att bara prata tyska. För första gången. Det var nästan att jag kände mig lite friskare när gick därifrån. Stolt som en höna.

För detta aber som tyskan är har ett tag gjort mig nästan tokig. Jag vill hemskt gärna lära mig tyska. Men istället för att ägna en kvart om dagen åt tyska glosor, så har jag ägnat motsvarande tid åt att bara försöka hitta knappen i bakhuvudet, som om man trycker på den så ska orden likt syndafloden bara forsa fram över tungan. Det kan ju tyckas lite naivt kanske. Men cut me some slack, jag är ju fortfarande svensk. Ambitiöst köpte jag i oktober en glos-låda med ungefär 600 flip cards i. "Tjugo nya ord (dvs. vilka ord som helst) om dagen", deklarerade jag stolt till M när jag kom hem och visade upp min blåa låda. Lådan är i storlek som en tegelsten ungefär, med olika sektioner för var man ska placera ett visst ordkort när man klarat av det. När man klarat av ordet fem gånger så står det i facket längst bort i lådan. Dessutom är de yttersta fem centimetrarna på lådan borttagbara, så att man kan ta med sig den lilla pluttdelen när man är ute och reser till exempel. Utmärkt! Alltså vilken investering! Ni förstår ju att projektet var kört i botten redan från samma stund som jag stolt fick kvittot på knappa 20 euro för den blåa lådan från kassörskan. Idag när jag var hemma hela dagen, så räknade jag antalet ord jag hittills skrivit ner på mina kort. Motvilligt insåg jag att det var 24 stycken. Så en och en knapp kvarts dags ansträngning hade jag lagt ner på det hela sen oktober (och uppenbarligen tyckte jag också i oktober att ord som "skena (substantiv)", "förmoda" samt "slå upp något i en bok" var väsentligt att börja med).

Jag har nu i ett och ett halvt år ungefär skyllt min något undermåliga tyska på att "det är så svårt att lära sig språk när man är äldre" och "jag pratar för mycket engelska och svenska på jobbet". Det är ju förstås bara bortförklaringar. Men, trots att jag inte aktivt pluggar tyska så har något hänt. Jag har kommit över någon liten och lågrest gräns där lösa ord faktiskt faller på plats till meningar i mitt huvud. Jag börjar så smått känna en lust för detta hårda och ibland kantiga språk. Gav ett enda nyårslöfte inför 2008 - att prata tyska innan året är slut. Och de senaste veckorna har jag börjat konstatera att det finns en massa tv-programm (CNN borträknat) som jag kan följa och faktiskt gillar att titta på (inte helt konstigt kanske är en av favoriterna är "Goodbye Deutschland" där folk lämnar Tyskland och slår sig ner någon annan stans på jorden och man får ta del av de utmaningar de möter och de tankar de har, en annan favorit är förstås Grey's Anatomy i engelsk version, jo finns faktiskt). På radion förstår jag mer än de engelskspråkiga popdängorna (som oftast är från tidigt 90-tal, återkommer sannolikt till detta i kommande blogginlägg) och jag kan läsa jobbmail på tyska och förstå posten i brevlådan och menyn på restaurangen och högtalarmeddelandet i tunnelbanan och det finns till och med en (dock endaste) kollega på jobbet som jag vågar maila på tyska med. Och jag fattar vad receptionisten hos läkaren pratar om och hon förstår mig på alla sätt och vis när jag pratar om att det är suddigt framför ögat när huvudet har värk.