muggbo

Sitter här och mumsar på den sista tårtbiten och filosoferar över gårdagen. Jag har ingen nyckel till vår brevlåda. Det finns bara en och rätt logiskt så har M den. För några dagar sedan började han berätta att det kommit vykort och paket och att vänner i Sverige frågat efter vår adress. Han lekte med min nyfikenhet och gömde allt som kommit och jag fick det igår i en stor kasse när vi åt middag. För det var verkligen en massa saker som kommit. Vykort och tidningar och godis och presenter - en massa uppvaktning och omtanke. Och sms-hälsningar och inlägg på facebook och mail och telefonsamtal. Jag blir alldeles rörd. Och får lite hemlängtan. För vad sjutton gör jag här när all denna värme och omtanke finns på en helt annan plats? Nu ska jag ta en promenad i vårsolen och njuta av tanken på alla ni varma människor där hemma, och på andra platser med för den delen. Tusen tack för en härlig födelsedag!

Idag har vi verkligen inte gjort någonting. Jag vet inte när jag hade en sådan här dag senast. Vaknade av ett gulligt sms från Sverige och låg kvar i sängen och degade tills lunchtid. Klädde på mig myskläder och la mig helt sonika omgående på soffan. Sen kom M upp och jag reste mig och gick till köket. Frukost tillsammans. Kort därefter en högersväng in i vardagsrummet  och ner på soffan igen. En svensk kollega gav mig i fredags en kasse med både nya och gamla svenska tidningar, underbart inför påskhelgen. Så eftermiddagen har ägnats åt att jobba mig igenom kassen. Där under filten på soffan. Medan M har spelat fotbollsspel på sin PSP (eftersom han ju bara är trettio år) och ungefär var femte minut jublat över mål och räddningar. Måste dock erkänna att grafik och kvalitet är smått otroligt. Men konstigt, när ett gäng trettioåringar ägnar hela dagarna åt att få betalt för att utveckla såna här leksaker för andra jämnåriga. Nåja. Efter tidningsfrenesin lutade jag mig lätt åt höger och sträckte mig efter datorn på soffbordet för att kolla av dagens nyheter i Sverige. (Men först på med mina nya glasögon som optikern tycker att jag ska ha vid datorn. Bild på coolingarna kommer snart.) Jag kan konstatera att det trallar på som vanligt hemma i Sverige, ingen anledning att hetsa upp sig här i mitt bekväma soffläge. Snart är det dags för veckans favvoinredningsprogram. Blir nog att mumsa lite glass till. Om Markus orkar upp ur soffan. Förresten så såg vi ett program om Stockholm och Sydsverige på tv nu i eftermiddags. Astrid Lindgren som faktiskt pratade tyska, bilder från Vasaskeppets bärgning, glastillverkning i Småland och polkagrisbakning i Gränna, gamla stan, Gripsholms slott och båtfärder i skärgården. En rejäl sverige-injektion så här en söndagseftermiddag.

Får man ha det såhär jäkla bra? Inget som pockar på min uppmärksamhet (inte ens M, det har Sony Computer Entertainment sett till) och tid att bara stirra rakt ut. Nästan så jag funderar om det är något jag glömt. Och det bästa av allt en sådan här dag. Ingen söndagsångest. Imorgon är det ju ledig måndag.

...går även under namnet "Champinjonen".


Champinjonen på väg ut på nya äventyr.

I helgen var det stor melodifestivalfest här nere. Nåja, jag och två kompisar träffades med hyffsad entusiasm för att kolla på spektaklet. SVT "streamade" nämligen det hela live på deras hemsida och om du därtill adderar en extra kabel eller två samt en tålmodig österrikare som pillar med det hela, ja då kan du se vad hela Sverige just nu verkar prata om, på tvn också. Nästan som på riktigt. Och rätt låt vann måste jag säga. Även om inte Christer Sjögren hade skämt ut Sverige heller. Eller nåt.


BWO rockar loss.

I julklapp fick jag en drejarkurs av Markus. Verkligen jättekul - och jättesvårt. Ser ju jäkligt lätt ut när ett proffs jobbar, men lerklumpen får liksom liv och det som är tänkt att bli en vas blir ett litet pluttigt askfat och godisskålen blir något som i bästa fall kan användas som äggkopp. Men superroligt i alla fall! (och ett rejält plus är ju att jag nu på en enda helg har fixat julklappar för mamma fram tills 2015)


Fokuserad.


Mina alster! De 14 främsta ungefär.

Ett tag nu så har jag tänkt på en ganska knäpp sak. En morgon när jag kom ur duschen och såg mig i spegeln så gjorde jag reflektionen att något förändrats. Ungefär som det var första gången jag såg mig i spegeln på tio år. Gillar i allmänhet för all del det jag ser, men jag ser ju inte ut som för tio år sen. Eller fem för den delen. Men det är ju jäkligt svårt att sätta fingret på vad det är. Lite mer isolering kanske helt enkelt. Anyways, i samma veva har jag nu då äntligen hittat ett gym som jag tycker verkar vettigt och eftersom jag inte har någon våg och följaktligen inte har en aning om vad jag väger, så tänkte jag att jag tar ett kort på mig själv och sen om ett halvår så kan jag ju ta ett nytt kort och bokstavligen se svart på vitt om lite mer rörelse resulterar i något. Det var då det slog mig, den där morgonen när jag antagligen egentligen inte hade vaknat ordentligt, att jag borde göra så för resten av mitt liv. Mitt livs konstprojekt! Ta-da! Det är ju ingen direkt rocket science hur en kropp utvecklas med åren, men det finns ju faktiskt ingen i hela världen som har följt just min kropps utveckling. Och det vore ju rätt coolt att liksom kunna se rätt konkret vad det är som förändras. En bild framifrån och en från sidan, varje halvår i resten av mitt liv. Så här är mitt upprop till min lilla läsarkrets - häng på och sen gör vi slag i saken när vi blir oldies goldies! För innan jag hann borsta tänderna den där morgonen så hade jag tänkt ut något så blygsamt som en rejält fet utställning med alla(s) kort där på rad i kronologisk ordning, lagom till ens hundraårsdag. Det kan man ju vara värd vid det laget. Naturhistoriska kanske nappar?