muggbo

Vi har nu en veckas semester till. Mr. M måste alltid ta fyra veckor på sommaren - så är livet i en liten firma med tre försäljare. Jag tar ju gärna mina veckor tillsammans med honom. Ett bra val har det visat sig. De senaste två veckorna saknar motstycke i min treåriga historia på detta företag. De avslutades med ett möte klockan 15 i fredags då vi fick information om en förändring som vi i normala fall skulle behöva ett par månader på oss att förbereda. Nu ska denna förändring ske på måndag natt. Nästa vecka. Känner mig ovanligt nöjd med min semestertajming med andra ord.

Vi hade tankar på att åka iväg någonstans. Till en varm plats där solen lyser (alltså inte Göteborg och västkusten). Där man bara behöver ha med sig ett par bikinis och flipflops. Emellertid är ju budgeten lätt ansträngd efter sommarens utsvävningar och vi hittade ingenting som passade både smak och förväntade utgifter. Så det blir en vecka i Wien. Ändra namn på allting. Försäkringar, bankkort, kundkort, pass, körkort. SOVA. Och äta frukost när man vaknar. Oavsett vad klockan då är. Ta dagen som den kommer. Tisdag och onsdag har vi dock planerat en resa till Salzburg. Har bara sett staden från motorvägen men vill gärna uppleva lite Sound-of-music-platser (Mr. M mindre engagerad i den biten) och kanske äta en och annan Bachwürfel (typ Bach-kub) och Mozartkugel (Mozart-kula) (Mr. M mer engagerad). Och mamma, lugn, vi gör om det när ni kommer till Salzburg också! Det tar ungefär två och en halv timme med bil till Salzburg och jag har bönat och bett till Mr. M att vi ska åka tidigt på morgonen - så man får den där riktiga semesterkänslan av att sitta yrvaken i en bil på tomma vägar (händer ju aldrig i Wien, men i alla fall). Han är lite kluven till tanken att sätta sig i bilen klockan sex, men kanske lyckas jag med klockan sju. Vi får väl se.

Idag ägnar han dagen åt att bygga kök i min halvsvägerskas (blir det det av en halvsyster?) nya hus. Jag drar mitt strå till stacken och röjer upp i kaoset här hemma. Jag har haft min sovmorgon. Har fått SOVA. Jag la mig visserligen halv tre i natt efter en kväll hos en kollega ute på landet, men klockan är fem över två och jag är redo för frukost. Eller det blir kanske lunch på en gång.

Rostad macka med smör och ost. Hur kan någonting vara så otroligt gott?

Den är inte den snabbaste av hjärnor. Inte den piggaste, mest snabbtänkta, mest briljanta av alla hjärnor som finns. Den tar också oproportionerligt lång tid på sig att slå på sig själv igen efter ett uppehåll, låt säga på tre veckor.

Den här veckan har varit tung.

Det hjälper ju inte att det varit ett kaos av lösa trådar, okunskap, krishantering (nu pratar jag emellertid om kris i den finansiella världen online och inget av annat av riktigt värde, så som människor, min egen hälsa och välmående eller liknande), gör det, gör inte det, fixa det här, hur gör vi med det här nudårå, va har vi inget kontrakt där och där, var är han aha på semester whaaat i treee veckor, nä men det där tycker inte jag, nu blir det fel, gör om, gör rätt.

Nåväl. Nu är det i alla fall fredag kväll. Jag har precis jobbat klart och sitter och väntar på att min man (!) ska komma och hämta upp mig eftersom han hade hjärtat att köra omvägen till mitt jobb i morse för att muntra upp mitt dåliga morgonhumör och jag inte ville cykla i regnet. Kärlek. Har slagit på sr.se och lyssnar på svennebanan (Mr. Ms senaste ord i hans svenska ordförråd förresten, vad ordet nu betyder). Ska leta efter ett efterrättsrecept. Det blir grillning imorgon med Mr. Ms moster, morbror och kusiner och Oma Louise & Opa Rudolf och jag ska fixa det söta. Men jag öppnar istället min plånbok, ser alla klubbkort, kundkort, bankkort, körkort, kort, kort, kort, och inser hur plågsamt det ska bli att byta mitt namn på alla. Och få alla att fatta att jag stavar med è och inte é. Fast att det på alla officiella folkbokföringspapper står é. Men har Mr. M sagt att det ska vara è så ska det.

På detta tema upptäckte jag igår ytterligare en österrikisk fix idé. Försäkringsbranchen. Jag fullkomligt ryser bara av tanken. Sure, bra att ha och jag kan väl erkänna att vi är välförsäkrade. Men dessa hemska försäkringsmäklare. Finns det några mer giriga människor? (hjälp, inget personligt om min semesterhjärna har glömt att jag är kompis med en sådan!) Som nyinflyttad i Wien och det österrikiska systemet vände jag mig till en försäkringsmäklare som riggade ett par schyssta försäkringar till mig. Hur lång bindningstiden är och om man kan avsäga sig försäkringen (i denna stund hade jag inte direkt tänkt att jag skulle bli kvar längre än ett par år). Jodå det går bra försäkrade tanten/kärringen/bitchen/den oskyldiga försäkringskvinnan som bara gör sitt jobb. I höstas tyckte Mr. M och jag att det var lämpligt att se över våra försäkringar och vi hittade nya alternativ där vi kunde vara försäkrade tillsammans och på samma försäkring och därmed spara lite pengar. Tanten på försäkringsmäklarfirman blev förstås pissed att jag ville säga upp mina försäkringar (Mr. Ms försäkringssnubbe hade bättre villkor) och sa att OM ETT ÅR då kan du säga upp dina försäkringar och det måste ske med ett brev exakt tre månader i förväg. Som branschen uppmuntrar (föreställer jag mig) informerade varken min försäkringstant eller den nya snubben om att alla försäkringar egentligen löper över tio år. TIO år. Som taget rakt ur en planekonomi utan någon som helst marknadsmakter. Nu var det ju också så att om man har sin försäkring där i tio år, så får man en rabatt på sin premie. Denna rabatt är redan avdragen från början på den premie man betalar per månad. Således blir man alltså, om man vill säga upp sin försärking före dessa tio långa år har gått, skyldig att betala tillbaka denna gömda rabatt. Som man inte vetat om att man haft. Dauerrabattrückforderung heter det. Va. Det är ju så man får rysningar bara av ordet. Så häromdagen drogs från mitt bankkonto en summa för min försäkring som jag nu har sagt upp som var större än hela min årspremie. Helt logiskt eller hur. Det är i dessa stunder jag verkligen bara avskyr att inte kunna ringa ett elakt samtal och skälla ut någon på tyska för total brist i deras konsumentupplysning. Nu till saken. Jag har spytt galla över detta till Mr. M. Kan någon snälla säga att vi inte gör såhär i Sverige? Som jag ju sagt till honom att vi absolut iiIIIiiiinte gör. Jag har aldrig haft en enda försäkring med bindningstid. Eller var det bara för att det var på studentens glada dagar?

Shit, nu är snart Mr. M här. Och jag har bloggat bort efterrättsreceptletartiden. Och jag lovade ju att handla innan. Imorgon är det helgdag och sen är det söndag - så hela helgen är tre mataffärer i hela Wien öppet och då vill jag INTE åka och handla. Dessutom ska det blir 30 grader och sol, så poolen eller Donau väntar.

Eftersom jag är min mammas dotter har jag en lätt noja om att alltid städa mitt hem noga innan jag åker bort - bara för att det ska vara sådär fint och nystädat när jag kommer tillbaka hem.

Nyttan av att ha gjort det just inför denna resa kan kanske ifrågasättas när man öppnar lägenhetsdörren och ser överraskningen som väntade när vi öppnade när vi kom hem i fredags.

Det tog våra kära vänner närmare fem timmar att blåsa upp ballongerna samt att tejpa upp de cirka nittio foton från vårt bröllop som de hade printat. Det var som att kliva in i ett galleri upprättat bara till vår ära.

Bilderna sitter fortfarande kvar på väggarna. Vi njuter och ser oss höga på allt som hände den dagen. Ballongerna däremot är smällda och bortstädade.