muggbo

På temat onödiga lappar i kläderna så tar H&M idag hem förstapriset.

I ett tidigare inslag har jag nämnt att vi har en tv-kanal som jag passande nog skulle vilja döpa till på spåret.

Genom en kamera placerad längst fram i stadens spårvagnar får man helt enkelt följa med på olika rutter, från start till ändhållsplats. Man hör folk prata, bilar tuta, stoppknappen klinga... och när vagnen stannar vid en hållplats dyker namnet på hållplatsen upp i rutan.

Jag skulle inte vilja kalla det för underhållning - men det är i det närmaste paralyserande. Mr. M och jag fann oss sent igår kväll sittande på varsin pall framför tvn och bara stirrade. "Öööhhh vi borde gå och lägga oss..." ...  "Jaa..." ... "men jag vill se vart han åker" ... "hmmmm" ... "jaha ska vi gå och lägga oss  n u  då kanske?" ... "...vänta lite...titta nu åker den förbi operan!" ... "Jaaa!" ... ".........nej nu måste vi gå och lägga oss..." ... "....jaaa...mmmm....".


Paralys-TV längs Opernring med operan till höger.

För ett par månader sedan skrev jag och Mr. M oss officiellt på samma adress. Jag bytte därmed distrikt, eller Bezirk som Wienarna säger. Vilket Bezirk du bor i blir din identitet. Om du gör en ny bekantskap med en Wienbo så vill denne näst efter ditt namn veta vilket Bezirk du bor i.

Det första distriktet i Wien är den absoluta centrala kärnan i staden. Inte särksilt stort - bara någon dryg kilometer i diameter. Sedan löper det andra distriktet från "klockan två till fem" ungefär, därefter det tredje distriktet, det fjärde och så vidare, i en cirkel runt det första distriktet. Det nionde ligger "klockan elva till ett" uppskattningsvis, och sedan tar det andra distriktet vid igen. Utanför denna ring, löper sedan så en andra ring med distrikt tio till 19. Totalt finns det 24 distrikt tror jag.

Nu flyttade jag till det nionde distriktet när jag flyttade ihop med Mr. M. Det heter också Alsergrund.

Nu till saken. Igår fick jag ett brev från vad stockholmarna antagligen skulle kalla ordföranden i stadsdelsnämnden. Ett massproducerat mail förstås, till alla nyinflyttade i distriktet. Men ändå. Det fick jag inte när jag flyttade till det fjärde distriktet, som var mitt första hem i Wien. Eller när jag flyttat någonstans innan det heller för den delen. Det stod att jag hade gjort ett bra val (om man nu kan kalla det val - det var mer ödet som lade sin hand över min flytt) och att "det nionde" erbjuder en urban levnadskänsla, hög livskvalitet, stort kulturellt utbud, bra kollektivtrafikförbindningar, vackra parker och en del annat som man kan tycka är bra. Och hon önskade mig och alla andra nyinflyttade hjärtligt välkomna.

Det var väl ett en fin gest?

Och en rejäl kick i riktningen att känna sig ännu lite mer hemma. Lite mera som en Wienare. Eller som brevet inleddes.

Som en Alsergrunderin.

Vad mer kan man begära av en söndag än strålande sol, blå himmel och en eftermiddag med Mr. M?

Som jag ser det, inte så mycket mer.

Tillsammans med alla andra Wienbor svältfödda på sol och vårkänslor begav vi oss därför till Schönbrunn.

Till djurparken och till slottsparken.


Palmenhaus, på väg in till djurparken.


Är det inte något otroligt charmigt med giraffer?


"Här sitter jag och äter på min bambu."


"Nej lite mer åt höger...nej klia där... mmm... ja där..."


"You lookin' at me??!"


Hur man tuktar en allé.


Gloriette uppe på kullen vid Schönbrunn. I delen i mitten finns det ett fik...

 
... som vi testade med en Topfenstrudel (typ ostkaka) med vaniljsås och grädde. Och charmigt med dessa herrar som serverar, som faktiskt i verkligheten blir titulerade "Herr Ober" (och inte bara i våra tyskaböcker från högstadiet).


Schönbrunn slott med västra Wien i bakgrunden, sett uppifrån Gloriette.

Idag vaknade jag inte helt otippat halv ett. Har något suddigt minne av att jag bad Mr. M slå på radion när han åkte till jobbet vid halv tio tiden. Sen stängde jag ögonlocken i en sekund, vilket i verkligheten visade sig vara tre timmar. Så för att inte missa dagen helt tog jag en lång cykeltur ut till Donauinsel på eftermiddagen.



Det är något fascinerande med solnegångarna som man ser dem från ön.


Och när himlen ser ut så här, vem kan låta bli att ta en bild?


Såg ett gäng svanar. Ett märkligt djur när man tänker efter. Men vilket djur är inte märkligt när man tänker efter?


Östra delen av Wien med bergen i norr i bakgrunden.

Fredag kväll. På med mysbyxorna, laga turbopizza och mysa framför tvn. Somna vid tiotiden och vakna någotsånär utvilad dagen efter.

Den bästa av fredagskvällar.

Mr. M's kompisar ringer emellertid vid åttatiden och undrar om vi inte vill träffas på en bar lite senare. Vid halvelvatiden. Halvelvatiden! Den enda plan jag hade för halvelvatiden var att sussa och drömma sött.

Lojalt säger jag dock naturligtvis att jag följer med -  en av de bästa kompisarna ska ta med sin nya (första) pojkvän och såna saker är det ju läge att visa intresse för.

Men jag kan bara konstatera att jag inte är 22 längre. I am too old for this shit och jag behöver minst en veckas startsträcka och mental förberedelse.

För gissa hur grinig jag var när jag vid tiotiden var tvungen att vakna ur min fredagsdvala på soffan, ta av mig mysbyxorna, sudda bort maskaran under ögonen, kladda på lite nytt smink och sätta på mig jeans igen?

Gissa på en skala från 1-100.

Titta vad katten har släpat in.


Åttiotalsnostalgi. Förresten, avdelningen viktigt vetande och för er som följer den viktiga nyhetsrapporteringen från Hollywod - visste ni att flygplanet som Tompa flyger i filmen är en... ta-da... Tomcat?!

Dagens irritation och i-landsproblem i ett.

Det har varit en lång dag på jobbet. Jag kommer till tunnelbanestationen och ska köpa en biljett. Framför mig står där en man och pillar med sin plånbok och förefaller ha stått där en liten stund redan. Han stoppar in något som ser ut som ett kreditkort, för att betala sin biljett. Hmm nehej, kortet kommer ut igen och jag tjuvläser över hans axel (eftersom det  redan börjat krypa lite i fötterna, jag inser varthän det barkar liksom) att kortet inte var giltigt. Mannen funderar lite....tittar sig omkring... Han börjar knappa på biljettautomatens touch screen och funderar ett tag till... hmmm..hur ska jag lösa det här... han pillar med sin plånbok... tiden går...han får fram ett nytt kreditkort och testar... nehej inte det heller... han gräver återigen i sin plånbok... tar fram en sedel.... och kollar sen om han inte har mynt i stället att betala med... nej det hade han inte... hhhmmm... jaha.... nehej..... stoppar till slut in sedeln i sedeln i automaten... och den kommer snabbt och obarmhärtigt ut igen... samtidigt hör jag att ett tåg kommer in på perrongen under oss och jag hoppas att det ska vara det som ska i andra riktningen. Jag stampar och trampar och mannen vänder sakta på sin sedel. Han trycker in den igen i automaten. Och den kommer lika skoningslöst utflygande igen. Jag hör hur dörrarna på tåget går igen medan mannen en tredje gång kör in sedeln, och nu fungerar det. Naturligtvis får han ju en kappsäck med växel som han noggrant räknar igenom - medan han s t å r  k v a r vid automaten och liksom blockerar min framfart. Till slut blir det ändå min tur att köpa biljett. Tre sekunder senare flyger jag ner mot perrongen och kommer ifatt sengågnarsnubben från automaten. Det var naturligtvis mitt tåg som hade kommit in tidigare, och p r e c i s  åkt igen. Och lika naturligtvis var det också så att sengångarens tåg lägligt rullar in  p r e c i s  på perrongen i samma sekund som han masar sig ner för det sista trappsteget. Det kunde jag ju ha räknat ut med lilltånageln.

I ren i-landsproblemsanda var jag således dömd till inte mindre än sju minuters väntan på tunnelbanan. Nästan som en livstidsdom i tunnelbanevärlden. Nästan som det var obestämt när nästa tåg skulle komma.

Det är kallt i Wien. Till och med fåglarna ser ut att frysa. Solen lyser starkt från en klarblå himmel. Som om den visste att de frusna Wienborna inte har sett den på flera månader.

Vad passar bättre än en dag som denna att ta sig ut till Donauinsel, ön som likt ett två mil långt band sträcker sig genom den del av Donau som passerar Wien. Friluftsön där bilar är portade. Ön där man kan springa. Flyga drake. Ha picknick. Spela fotboll. Bada. Sola.

En dag som denna duger den dock bara till en kort promenad. Innan värmen hemma i lägeheten känns alltför lockande.

Kameran var förstås medpackad.


Från ön har man en fin vy av kyrkan vid Mexikoplats. Bron ut till ön i bakgrunden.


Svallvågor från lastfartygen som går på Donau.


Isen ligger tunn på stenarna.


Det som göms i snö...


På den lilla sjön ligger isen.


Om man är cool eller bara lite allmänt störd så kan man ju springa i shorts fast att det är sju minusgrader.


Båt med gatlykta på.


Donau och Donauinsel till vänster i bild. TIll höger kan ni se ett praktexemplar av begynnande 30-årsrynkor (nej jag svär att det är kylan som gör att man omöjligt kan le utan att de där kråkfötterna uppenbarar sig).

Jag är nu då äntligen klar med vad jag ska ha på mig på bröllopet vi ska på om ett par veckor. Sedan länge har jag vetat vilken kjol jag skulle ha, men har slitit mitt hår över att det inte finns någon överdel att ha till som jag gillar.

Eller det har det ju visserligen funnits. För två månader sen hittade jag nämligen en jacka på H&M som jag tyckte skulle passa bra. Men problemet var bara att min normala storlek var för liten och storleken över var för stor. Således köpte jag den inte med förhoppningen att jag skulle kunna hitta något annat innan bröllopet.

Men nu var det ju så praktiskt att julen inföll däremellan.

För igår när jag återigen provade samma jacka, så passade helt plötsligt den större storleken.

Thank God för julmoffande.

Av någon anledning lyfte jag igår på adventsljusstaken där den står i vardagsrumsfönstret och lyser så fint. Jag ställde uppenbarligen ner den igen liksom med en liten smäll. För helt plötsligt började alla lamporna att lysa lite klarare.

Förundrad över vad som hänt ropade jag på Mr. M. Jag förklarade att ljusen lyste starkare nu och han lyfte ljusstaken en gång till och satte ned den med ett bestämt handlag. Och jo, ljusstaken börjar lysa ännu ljusare!

Vi stirrade på varandra utan att säga något. Men naturligtvis var vi ju tvugna att lyfta och ställa ner ljusstaken än en gång. Och det börjar lysa starkare ändå!

Totalt förtrollade av vad som utspelar sig framför våra ögon, börjar vi således dunka adventsljusstaken i blombrädan tills den till slut lyser så starkt som om en stjärna just landat i vårt fönster. Vi kan bara skrika av ren upphetsning.

Tills vi uppenbarligen utmanar vår lycka ett dunk för mycket. För vid det sjunde eller åttonde dunket så slocknar staken. För att aldrig mer vakna till liv.

Utan tvekan det sjukaste dunka-dunka jag någonsin varit med om.

Jag gick in till vår videobutik ikväll och frågade om de hade Top Gun.

Nein den har vi inte überhaupt, sa tjejen i butiken och gick sen därifrån och skrattade antagligen bakom min rygg.

Was!??! Aber den är ju en klassiker ju! mumlade jag lite skamset över mitt försök till åttiotalsrevival.

Fanken alltså, jag som var så jäkla sugen på lite Tompa.

2008 skulle jag kunna sammanfatta som kort och gott ett mycket mycket bra år. Ett av de bästa året i mitt liv hittills.

2008 var nämligen året då...


...vädergudarna gav mig tre härliga skiddagar....


...Mr. M då och då uppvaktade mig med fina blommor...


...jag fick tillfälle att göra ett blixtnedslag i Linkan och sitta framför brasan med en härlig vän...


...den orangea väggen äntligen blev mörkcerise...


..jag fick testa på att dreja...


...min syster for till Brighton och vi andra fick en anledning att åka dit...

...vi cashade in vår julklapp från 2007 och åkte och vandrade bland kossor och annat löst kreatur...


...vi svenskar (och en del österrikare också) fick känna oss extra svenska under ett par veckor i juni...


...linköpingsfolket kom på midsommarbesök...


...vi var på hawaii-party...


...mamma och hennes vän kom och hälsade på och vi picknickade med Wien som utsikt...


...vi förverkligade mer än en dröm...


...vi såg mer öl på en och samma dag på Oktoberfest i München, än vad vi sett i hela våra liv...


...jag pallade vindruvor efter bästa förmåga...


...systeryster kom och fikade med mig...


...vi hann med mycket mysigt mys...


...jag fick komma hem och andas svensk härlig vinterluft, något av det mest rogivande jag vet...


...jag hade turen att få vara med på en glad väns möhippa, där den framtida mannen fick delta i form av världens mest omhändertagna ballong...

...och det var ju också icke minst året som jag började blogga!