muggbo

Eller var det Atkins?

Eller...?

Räddningen för ett hungrigt hem en tisdagskväll efter jobb och tyskakurs var det i alla fall. Och gott tills nästan sista tuggan.

 
Friterade champinjoner med tartarsås. Och Mr. M åt en Cordon Bleue, vilket är en schnitzel, men med även skinka och ost innanför paneringen (jag klarar inte av denna så kallade lokala läckerhet). Därtill potatis. Dränkta i fett.

Hej!

Det är jag som är The Baby (jag vet, man kan inte beskylla dem för att ha en omåttlig fantasi, de två som förefaller se fram emot att få kalla sig min mamma och pappa). Jag är snart 14 veckor gammal men är inte så stor ännu, knappt sju centimeter mellan rumpa och huvud och mina fötter är ungefär elva millimeter från stortå till häl. Min favoritsysselsättning just nu är att virvla omkring i vattnet jag simmar i. Jag har hört att läkarna nästan haft svårt att ta vettiga ultraljudsbilder för att jag rör mig konstant - men vem bryr sig. Simma är livet! Jag visade i alla fall lydigt upp mina två hjärnhalvor, mina armar, händer (mamma är övertygad om att jag vinkade, men det var bara en ny simhoppsrutin jag övat in), ben och fötter. Och så la jag mig i profil så de kunde se att jag har två läppar, en näsa, en haka och en panna. När läkaren slog på hjärtljudet på apparaten som mamma och pappa tittade på, så tyckte jag mig känna att mamma fick tårar i ögonen. Jag gillar att följa med mamma till jobbet hela dagarna, hon verkar snäll men skäller himla mycket runtomkring sig (har något att göra med hormonerna säger de), men den senaste tiden har hon blivit lite lugnare. Kanske för att hon har kunnat äta ordentligt och återigen tycker godis är gott (jag också). Men häromdagen var hon lite ledsen. Läkarna hade lite svårt att tycka lika om de tester de gjorde på mig. En hörde jag säga "gratuliere, allt ser jättebra ut!" och en annan senare samma dag sa "hmmm.. det är ju något utanför normalvärdena detta mått på nackspalten". Vad nu det betyder. Då hörde jag mamma säga till mormor på telefon att läkarna är dumma, att man borde inte hålla på med såna här NUPP och KUB tester utan helt enkelt låta mammorna bara fokusera på att ta hand om sitt lilla barn och sig själva. Nu har hon lugnat sig lite efter att den första läkaren ringde upp henne och förklarade att hon inte skulle vara orolig över de skilda resultaten, utan att allt faktiskt såg bra ut, statistiska siffror till trots. Jag tror hon litar på den snälla doktorn som tyckte allt såg bra ut. I alla fall så tycker ju jag att jag verkar må rätt bra. Pappa säger att han är jätteglad han också, att jag finns till. Han pratar massa strunt och gulligull genom mammas mage, men jag har hört att det är normalt för att vara en blivande pappa, så jag är inte orolig. Nej hörrni, nu ska jag öva vidare på mina rutiner och äta lite av mammas grönsakssoppa (hoppas på chips och dipp tills vi lägger oss på soffan och fredagsmyser, pappa är på cirkus men mamma säger att hon får krupp av cirkusar och clowner så det är bättre att vi tar det lugnt på soffan tror jag). Men om allt går vägen så ses vi där ute omkring den 29 april nästa år (japp, en smekmånadsbaby är jag, det kan jag tacka västkustvädret för). Tills dess, simma lugnt!



Här är jag 12 veckor ungefär och mamma var för ett ögonblick lite orolig över att jag hade en jätteversion av pappas näsa, men det var nog vänster hand, för...

 
...såhär såg min profil ut i onsdags. Och här är mitt fotavtryck (högra benet som kommer upp underifrån i bild och med fotsulan i mitten mot "kameran".

Av svärmor fick vi häromdagen ett stort fång lila tulpaner.

Gjorde sig fina tycker jag i den maffiga svarta Iittalavasen.


Bredvid vasen ligger "Isolde", en mycket sensuell bronsskapelse av Mr. Ms mammas morbror som är konstnär, även det en bröllopspresent.

Österrikes nationaldag infaller på måndag. Tredagarshelg med andra ord.

Mmmmmmmm.

Idag har Mr. M uttalat fem ord i rad som jag aldrig någonsin hört komma från hans mun tidigare.

Darf ich heute was kochen?

Får jag laga mat idag?

Mycket riktigt, idag blev det lunch á la Mr. M. Som inte kom från en djupfryst påse med grönsaker och kycklingbitar.

Mumsig pasta med tonfisksås blev det. Och när vi satt där och åt så kom nästa grej: Nästa gång tror jag blir på tisdag, tisdagar kan ju bli min matlagardag.

Han är ju alltid ledig på tisdagar.

Just när man tror att man känner någon... så är han som ett helt kinderägg - söt som choklad och fylld med överraskningar.


Mästerkock i görningen.

Överraskande och oväntat att Obama valdes.

Politiskt säger motståndarna. Vad har han egentligen åstadkommit?

Men vad behöver världen mer än en toppledare som fattat vikten av en kärnvapenfri värld?

Om vikten av en gemensam vision?

Eller vikten av en vision om en gemensam tanke?

Modigt Norge.

Få saker slår känslan av att få ett paket på posten.

Igår kom det en påse karamellkungen - OCH helt otippat Män som hatar kvinnor på DVD.

Den kommer ju på bio här snart, premiär nästa vecka tror jag. Men på tyska bara misstänker jag. Alltså var även DVDn svaret på, dock i detta fallet, en helt tyst och stilla bön.

Mammor kan de.

27 grader. 7 oktober.

JAG VILL HA HÖÖÖÖÖÖÖST!

Och rosor på kinderna. Jag är definitivt klar med sommaren för den här gången.

Idag - denna strålande vackra höstsöndag - ägnar vi oss åt något som ingen av oss har gjort i hela vårt liv.

Vi gör hushållsbudget.

Vuxenkassan skramlar av allt tjingande.

Det är ju så att vi har börjat titta på att köpa en lägenhet. Och Mr. Ms morbror som jobbar på bank har börjat guida oss genom låneprocessen.

Steg 1: Hur mycket pengar har vi egentligen kvar i slutet på månaden?

Det här med att ta lån har jag förstått är en mycket känslig fråga här i Österrike. Helst ska man spara ihop tre mille och sen köpa sin lägenhet. Då kommer vi vara 114 innan vi kan köpa en lägenhet. Detta resonemang fungerade ungefär någon gång på stenåldern får jag känslan av.

Här, nu har jag jagat ihop två mammutar, kan jag få flytta in i din grotta nu?

Så jag har överöst Mr. M med argument om livsinvestering, att ha låga boendekostnader när vi blir pensionärer, att en gång i framtiden ha en bostad som vi äger, att betala lån är ett form av sparande, etcetra etcetra. Och skulle allt skita sig så får vi sälja lägenheten (förhoppningsvis med minst nollvinst) och betala tillbaka lånet.

Så nu sitter vi här med försäkringspapper, lönebesked, studielånsbetalningsplaner och räkningar. Och räknar.

Sanningen är ju den att vi just i detta nu är i en mycket priviligerad situation. Två inkomster, inga barn, relativt låg hyra, bil utan lån. Jag sparar en summa varje månad och sen brukar pengarna för det mesta räcka till det jag behöver och ibland blir det lite över. Och så har det på något sätt alltid varit, även när jag var student. Det var ju bara jag. Visserligen var höjden av lyx då storhandlingen på Willys en gång i månaden (jag har alltid gått igång på fylld kyl, frys och skafferi) och det var i övrigt inga större utsvävningar, mer än på studentbokhandeln. Men jag gjorde ingen budget. Såg bara till att det inte blev minus på kontot.

Men nu sitter vi här. En mycket nyttig övning. Som förhoppningsvis kan ge oss det magiska svaret på hur mycket vår lägenhet får kosta.

Just det - och eventuellt teman för kommande inlägg - här ges inga lån utan att man också faktiskt amorterar och det är (ramla inte av stolen nu stockholmare) INGEN BUDGIVNING på lägenheter. Om det är hundra personer som vill ha en lägenhet och alla erbjuder att betala angivet pris så vet jag inte hur de gör för att bestämma vem som får köpa.

Först till kvarn - eller den som skickar fetaste kuvertet med posten till säljaren? Eller mäklaren...

En morgon den här veckan tog jag den här bilden på Mr. M. Han var ledig och fick ligga kvar i den varma sköna sängen. Själv ville jag bara skolka och krypa ner och somna om. Men som den rationella flicka jag är tyckte jag att mitt jobb var viktigare och gick duktigt dit.

Jag skulle kunna döda för en påse karamellkungen.

Någon som känner sig manad?

Mamma till exempel? (du vill väl inte se mig sitta i finkan på livstid?!)