muggbo

Jag har i år av någon anledning haft sjukt svårt att köpa en julklapp till Mr. M, som bara är till honom. Allt jag har kommit på har liksom inneburit lika mycket en present till mig. Detta eftersom jag skippade den klassiska tröjan och jag fullkomligt vägrar att köpa någon teknisk pryl (blää). Och för att min fantasi gick på fyra veckors semester ungefär vid första advent.

Nu är detta kanske ett tecken på att jag upplever att vi redan har allt materiellt vi kan önska. Det enda vi egentligen har skitdåligt av är tid. Trots att det bara är vi två, så upplever vi att dagarna går i ett och kvällarna och helgerna bara blir kortare och kortare. Därför blev min julklapp tid. Tid fylld med härligt bad, bastu och massage på en spa-anläggning utanför stan. En dag med mig. Och, kan jag nöjt konstatera, en dag FÖR mig. Well, en dag för båda oss två.

Men nu var det faktiskt inte bara jag som hade givit bort en present som fungerar both ways. Jag fick av min käre ett tusenbitarspussel som jag önskat mig och som vi nu likt två pensionärer maniskt hänger över på kvällarna. Och så fick jag en annan sak också.

Ett presentkort till stans hetaste underklädesbutik. Sannerligen inte en present bara till lilla fröken Muggbo.

Vi har en gosig säng tycker vi, Mr. M och jag. Jag sover på vänster sida och han på den högra.

Nu har det visat sig att den är så gosig att vi inte märkt hur mycket madrassen egentligen är nedliggen och liksom starkt lutar innåt mitten. Detta märkte vi inte förrän vi en natt av någon anledning bytte sida i sängen. Jag tror min lampa hade slutat fungera och vi bytte därför plats.

När vi har lagt oss till rätta märker jag hur jag liksom är på väg att rulla åt vänster, in mot mitten av sängen, hela tiden. Och Mr. M känner uppenbarligen samma sak, där på hans ovana kant av sängen.

"Känner du hur det liksom lutar...?" säger han.

Uppenbarligen är vi så vana att det lutar åt det ena hållet att vi inte märker det längre. Inte förrän vi byter plats och upptäcker hur mycket det lutar åt andra hållet. Uj, rena sjögången.

Det är alltså läge för ett inköp. Madrassdjungeln på IKEA väntar. Och, skulle man ju kunna tänka sig, mataffären på IKEA också.

Nu har jag tittat på och gråtit mig igenom alla avsnitten. Vilken underbar idé att göra denna serie. Vilken generositet av alla medverkande.

Som att ge oss livet, vi som inte är sjuka.

Eller om inte annat, en rejäl tankeställare.

Så börjar dan före dopparedan lida mot sitt slut, och för första gången i historien har jag missat det där med den långa väntan som aldrig vill ta slut. Förväntningarna inför första advent och ett långt december med julmys och julpys övergick i ett simsalabim till att sitta på flyget hem till Sverige.

Dock uppnådde jag igår ett nytt all time high record för julrim. Rim kom spottandes ur min hjärna, lika självklart som lucia har med sig en och annan tärna. Ja ni fattar. Inte mindre än sju paket kan numera listas ut i förväg vad de innehåller.

Detta frenetiska rimmande satte naturligtvis lite extra press på övriga familjen Muggbo. I skrivandets stund har tystnaden lagt sig kompakt över matbordet och jag kan bara höra pennors tysta gnisslande mot papper. Och ana fyra hjärnors intensiva letande efter ord som rimmar på höjden eller slöjden.

I övrigt har dagen förflutit som den borde, det vill säga som den alltid gör. Vi åt något normalt och ojuligt till lunch, bara för att ladda ordentligt för det stora moffandet som är i antågande. Granen höggs, jag menar togs ner från vinden, av pappa. Därefter satte han noggrant i ljusen, som jag och systeryster sen placerade om så att de placerades även på övre halvan av granen. I år uppstod dock viss panik när vi insåg att glittret, som har legat i julpyntslådan i ungefär tio år, inte längre låg där. Detta följdes av ett visst debatterande om vem det var som inte hade lagt tillbaka det i lådan (och framför allt varför) och mamma och pappa argumenterade starkt för att det särskilt inte var de som inte hade lagt tillbaka det i lådan, trots att det var just de två som hade plockat ihop granen förra året. Jag kunde konstatera att glittret farit till julhimmelen (tillsammans med min fina julstrumpa som jag fick av min familj i USA och den jag slet över att sy till Mr. M förra året) och sa att då kör vi utan glitter i granen i år och att bara kulor är fint det också, men då ropar pappa upprört från köket att så går det ju inte alls att ha det. Syster löser problematiken med att helt enkelt köpa nytt. Konsumera vill ju ändå Reinfeldt & co att vi alla ska göra i jul. Så lite extra glitter var ju passande just i år då kan man ju tycka. Granen blev förstås fin tillslut och jag konstaterade att den barrar fast att den är konstgjord.

Sen var det dags att smaka av skinkan (och prova om snapsen var god i år också) och sedan mätt konstatera att julklapparna som inte skulle bli så många i år som vanligt bara blir fler och fler.


Familjen Muggbo in christmas action.


Vem går plus i år?

Nu är jobbarveckan avklarad. Har gått runt som i en dimma och tyckt att allt bara ekar i huvudet. Snorat och snörvlat. Nu ska jag väl bara gå igenom ett par varv i huvudet om de mail som skulle skickats verkligen skickats och om allt som absolut var tvunget att göras innan jul verkligen blev gjort. Men jag tror det.

Avslutade jobbarveckan med en kort julfest med jobbet, skönt att varva ner tillsammans efter tuff vecka, och sen åkte Mr. M och jag med två kompisar och lyssnade på en gospelkonsert - medryckande!

Men idag tar den stora slutspurten vid. Fixa sista julklapparna och dona med lite annat på stan, stryka tvättberget, packa sverigeväskan och lägga sista handen vid urvalet av semesterbilder som ska visas för familjen. Och akutbota förkylningen som vägrar att ge sig.

Som det ska vara dagarna innan jul. Men imorgon åker mysbyxorna på och ryggläge på soffan gäller.

Någon annan som får en oemotsåndlig lust att flytta ut på landet när ni ser på Bonde söker fru?

I morse hos oss.

Mr. M: Ska du verkligen gå till jobbet idag?

Jag: Ja-aaa! (för jag är kavat och bara snörvlig och trött och inte alls så sjuk och så kanske företaget, eller världen för den delen, går under om jag inte är där)

Mr. M: Du är ju koko.

Jag: Hmmm nej.

Duschar. Tvättar håret. Smink på. På med jobbkläder. Fönar håret. På med leendet.

Fan jag har ju feber.

Jag (ringer Mr. M som hunnit åka iväg): Duu-uuuu.... jag stannar hemma idag.

Mr. M: Du ÄR ju koko.

Man kan inte annat än att bli på gott humör när man ser och hör på de här käcka ungdomarna.

På med ljudet och veckan är räddad!

Nu ska jag skicka ett mail till Jonas Åkerlund.

Det har varit en hektisk månad, december. Som vanligt kanske. Men det är ju så mycket man vill hinna med. Träffa vänner och adventsfika, julpynta, köpa julklappar, julmysa i största allmänhet. Och däremellan ska det jobbas. Och gås på kurs - har varit i Sverige en snabbis för uppföljning på kursen som var i november. Och så ska det jobbas mer för att hinna avsluta saker innan jul. Det ska has koll på nobelpristagarna och vem som hade på sig och gjorde vad på festen. Njutas av och gråtas en nostalgisk skvätt till vacker luciasång. Och snart, snart ska det packas för en härlig vecka hemma hos mamma och pappa. Men trots mycket som ska avverkas, så är december verkligen en härlig månad. Full av mys och av förväntan.

Mitt december i bilder...


Julstämning på stan.


Pimp my city.

 
Jag går verkligen igång på stämningen som julgranen ger, så därför står den på plats sen en dryg vecka. Och den var så stor runt om att vi klippte av några grenar i "baken"  (lite platt mot väggen nu) som nu blev ett pynt på ytterdörren.


Bakpotatis och punsch på Spittelberg julmarknad med mina kollegor.

... eftersom jag i torsdagskväll var tvungen att konstatera att gud så skönt det var att jag inte varit sjuk på hela hösten (man borde ju ha fattat bättre). I fredags vid lunch slog förkylningen och febervågorna till. Så kan det gå. 

Men så idag har brevbäraren kommit som en liten ängel med ett paket. Ofelbar timing.


Mr. M blev den stora vinnaren i det här paketlotteriet...


... men vem mår inte genast lite bättre av mammas saffransskorpor?

Någon annan som tycker om att samla på recept? Hur förvarar ni era?

Jag skulle just leta reda på ett par julgodisrecept inför det stora julfikat hos oss på lördag. Hittade två av tre - det tredje är möjligt att jag aldrig ens haft. Men för att göra en kort historia låndragen, så har det här med att fixa till en schysst receptbok varit ett projekt som följt mig i sisådär sju åtta år. Eller tio kanske.

En julafton fick jag av mamma och pappa en skrivbok med olika sektioner i. Perfekt tänkte jag och skrev genast in olika kategorier på de olika ettiketterna som sticker ut från sidan. Mat. Förrätter. Dessert. Bak. Och så drinkar naturligtvis.

Till dags dato har jag exakt fyra recept i boken (inte ett endaste drinkrecept noterar jag med något höjda ögonbryn). Frasvåfflor är det första. Och skulle man kanske kunna tycka - det viktigaste. Vilken dag som helst räddas ju av ett par frasiga degstycken med grädde och sylt. För att hitta de resterande recepten får jag bläddra mig fram till bakningsdelen, där jag hafsat ner ett recept på sega chokladrutor (mmmmmm), Karins chokladtryffel (himmelsk!) och det sista receptet är det med det käcka namnet Helenes lata pajdeg (lättbakad skulle jag gissa).

För att komma till slutet på denna tröttsamma historia, poängen är denna: jag har naturligtvis inte bara fyra recept - utan mellan omlaget av skrivboken och första sidan i den ligger inte mindre än cirka sjuttio små (och lite större) lappar med uppskattningsvis 150 recept totalt.

När ska denna hög av smålappar - som ju för all del fyller sitt syfte - bli denna vackra, charmiga och lätt nötta receptbok som jag ser i mitt inre när jag sluter mina ögon? Denna samling som mina barnbarnsbarn kommer slåss om att få ärva när jag ligger gammal och trött av allt våffelgräddande på min dödsbädd.

När jag öppnar ögonen och tänker efter, så gissar jag att detta projekt hamnar någonstans mellan att sortera i bokhyllan och att göra album av alla foton som just nu huserar i skolådor.

Mamma, kan du skicka receptet på torgfia förresten?