muggbo

Här ska det firas.

 
Mr. M fick i uppdrag att köpa alkoholfri skumpa - uppenbarligen finns det inga vuxna som dricker sånt trams.

Vi är tillbaka hemma och hälsades hjärtligt välkomna av denna uppspelta skapelse.


Nu är glada julen slut slut slut!

Önskar hela familjen Muggbo. Som halva Sverige går vi nu dästa mellan soffan och kortspelandet vid köksbordet.

Som den duktiga anställda jag gärna vill vara så passar jag på att vara sjuk när jag har semester.

Ledig i tio långa sköna dagar nu.

Det har varit hektiskt de senaste veckorna. Jag har varit en dålig Fru Muggbo och jobbat förbjuden övertid, men en del av den tänker jag ta ut på den halvdag som jag egentligen ska jobba på nyårsafton. Och nåja, en telefonkonferens som min chef fick mig att förstå att han gärna ser mig delta i på onsdag eftermiddag måste jag ringa in till. Världen skulle ju faktiskt kunna gå under annars. Men kan ju göra den i mysbyxor i alla fall.

Tänk att man alltid  s p r i n g e r  in i semestern. Att man inte runt lunchtid sista dagen liksom bara kan börja släppa saker, prata lite strunt, kolla av mailen som kommer in. Nej, man måste göra klart det där sista. Få iväg de där sjukt viktiga sakerna.

Jag har insett att jag har svårt att verkligen dra ner på tempot som jag borde. Jobbet är fortfarande viktigt för mig - även om jag rationellt försöker intala mig att "jag har fått perspektiv" och att "jobbet är mindre viktigt jämfört med den riktiga världen" (den där The Baby finns).

Och nu är jag trött. Fysiskt. I knoppen mår jag dock bra. Fattas bara. Har därför bestämt mig för att ge mig verklig vila under veckan hemma. Inte bara slentrianmässigt fortsätta i samma spår - åka hit och åka dit, bestämma träff med alla som jag egentligen skulle vilja träffa. Istället ge mig tid att ligga på soffan. Tid att titta på svensk tv. Tid att sova middag. Tid att släppa vardagen. Den verkliga julklappen till mig själv, som Mr. M uttryckte det.

Spänningen är olidlig. Vad ska vi vid nästa bilbyte nu få se pappa åka omkring i?

... dagar kvar till julledighet.

En hektisk jobbardag kvar.

Julfest med jobbet och ett glas juice.

Lördag städa och packa.

Hitta en julklapp eller två till Mr. M.

Söndag take-off and landing.

Andas svensk luft.

Djupt andetag.

Organscreeningen på sjukhuset imorse var till full belåtenhet. Läkaren kollade igenom alla organ, inre och yttre kroppsdelar. Allt ser ut som det ska i slutet av vecka 21.

24 cm lång. 360 gram lätt.

Och ja justja, det är en pojke!

Igår var det ju lucia. Vi tog tillfället i akt och åkte till svenska kyrkans luciakonsert. Tillsammans med många andra svenskar och ingifta österrikare.

Det var så stämningsfullt när belysningen dämpades och luciatåget kom in och sjöng om natten som går tunga fjät. Alla svenska vackra sånger. Känslan av att vara hemma. Några tårar kom.

Jag blev mycket vackert påmind om vikten av traditioner. Om vikten av att höra hemma på en plats. Om vikten av att veta var ens rötter finns. Jag grät några tårar av ren insikt. Och av ren hjärtskärande saknad just i denna stund.

Men jag grät också ett par tårar över att Mr. M och jag nog aldrig kommer få se vårt eller våra barn stå och äta på tärneljuset i luciatåget på dagis en mörk decembermorgon när alla föräldrar har samlats i lekhallen. Eller se hur vår lilla pepparkaksgubbe kavat sjunger om lusselelle och ivrigt söker vår blick för erkännande. Eller se hur vår lucia är en i mängden av alla tjejer som alla vill ha krona i håret.

Men vi kommer förstås att få dela andra upplevelser. På dagis, utanför dagis. Men jag frågar mig om vårt eller våra barn ens kommer att känna något för lucia - eller för några andra svenska traditioner. Precis som jag (ännu) inte har några känslomässiga band till de typiskt österrikiska traditionerna?


Känslosamt.

Att ligga och titta på min mage och se hur det rör sig där inne.

Donk donk innifrån.

Satt här och funderade på vad jag var sugen på till frukost och kände väl mest för ingenting. I ett desperat försök att sträcka mig efter pepparkaksburken var jag tvungen att först lyfta ner brödkorgen. Och vad låg där om inte en bortglömd påse hällakakor från IKEA! Jag tryckte ur det sista ur räkosttuben och dagen är räddad.


PS. Det blev yogurt och müsli också.

Den dagen är det idag. Katolskst ut i fingerspetsarna.

Men jag är tacksam för en ledig dag med Mr. M.

Och eftersom gud ville det så, så har alla butiker öppna idag (även den där Mr. M jobbar - men tisdagar är hans lediga dag).

Julklappsshopping står alltså på programmet. Så även en fika hos Oma & Opa.

Dags att ta sig ur sängen och starta dagen.

Den här helgen ska vi tillbringa med dessa två härliga prickar som gjorde en oförglömlig insats under vårt bröllop.


Vänskap från Linköpingstiden - bild från 25 juli i år.

Förra helgen ägnade vi oss åt julpyntande. Vi var till och med på jakt efter en julgran (jag hade övertalat Mr. M att vi absolut var tvugna att ha en trots att vi ska fira jul i Sverige). Dock hittade vi ingen som motsvarade våra krav som till exempel att grenarna skulle vara fria från lera och även någotsånär jämnt fördelade mellan fram och bak och uppe och nere. Lite putt blev jag där i min jul-iver, men man kan ju inte få allt.

Än mer putt var jag igår när jag kom hem halvt död efter en dag som jag egentligen inte alls tyckte var så krävande men som obönhörligen tog ut sin rätt. Kroppen kändes som den blivit överkörd och det är ingen överdrift att säga att jag inte direkt var på ett strålande humör. Oggig, skulle mamma säga.

Jag måste ha gift mig med världens bästa man (jag vet, en relativt subjektiv bedömning) - han premierar nämligen detta beteende (något som för övrigt måste diskuteras innan The Baby kommer till världen och börjar förstå vikten av att manipulera omgivningen med en putande underläpp).

Idag när han kom hem från jobbet kom först en röd liten julstjärna in genom dörren - tillsammans med en Mr. M som tyckte jag behövde le lite. Sen öpppnade han dörren helt. Och vad stod där om inte en gullig liten minijulgran!

NU är det jul hemma hos oss.

Idag var vi hos min gynekolog för att göra den första officiella ultraljudsundersökningen. Allt ser bra ut så här långt. Jag är i slutet på vecka 19 och har sedan ungefär en vecka kunnat känna när The Baby virvlar runt i magen. Jag mår toppen och har massa energi - som en dag för ungefär en månad sen liksom bara kom över mig. Det var som att trycka på en knapp. Från vrak till energiknippe över en natt. Hur som helst, idag fick vi en aning om vad det blir för "sort" - men läkaren var inte helt säker eftersom det var svårt att få till en bra vinkel, så jag håller er på strecket lite...


Närstudie av huvudet och den högra handen som rör sig - kanske med tummen mot munnen?

I helgen var vi och tacksamt hämtade en spjälsäng hos en kollega som ville bli av med sin omedelbart och bums. Idag satte Mr. M ihop den för att kolla att alla delar och skruvar kommit med.

Vi kan ju konstatera att det här med att flytta genast blev mer angeläget.

Vi kan också konstatera att detta monster sannolikt kommer ersättas av en vagga eller liknande de första månaderna.



Tänk om vi skulle ha en säng lika stor i förhållande till vår kroppsstorlek?

I lördags var vi på en mässa i lyxens tecken. Mr. M hade fått biljetter från jobbet och vi var där på spaning. Passade förstås på att lufta vårt svarta Amex-kort också.

Så här ser ni:

... min nya bil.


...min nya fondvägg (djuriskt vacker):


...och mitt nya nattlinne med tillhörande mystofflor (helt gjort av bekväma Colaburkar):
 

Och krampaktigt förefaller vi alla stolt visa upp våra punsch- och glöggmuggar (Kinderpunsch för mig, varm saft med andar ord). Men man behöver ju ingen glögg för att bli varm i hjärtat när man har besök.