Dagens irro.

Dagens irritation och i-landsproblem i ett.

Det har varit en lång dag på jobbet. Jag kommer till tunnelbanestationen och ska köpa en biljett. Framför mig står där en man och pillar med sin plånbok och förefaller ha stått där en liten stund redan. Han stoppar in något som ser ut som ett kreditkort, för att betala sin biljett. Hmm nehej, kortet kommer ut igen och jag tjuvläser över hans axel (eftersom det  redan börjat krypa lite i fötterna, jag inser varthän det barkar liksom) att kortet inte var giltigt. Mannen funderar lite....tittar sig omkring... Han börjar knappa på biljettautomatens touch screen och funderar ett tag till... hmmm..hur ska jag lösa det här... han pillar med sin plånbok... tiden går...han får fram ett nytt kreditkort och testar... nehej inte det heller... han gräver återigen i sin plånbok... tar fram en sedel.... och kollar sen om han inte har mynt i stället att betala med... nej det hade han inte... hhhmmm... jaha.... nehej..... stoppar till slut in sedeln i sedeln i automaten... och den kommer snabbt och obarmhärtigt ut igen... samtidigt hör jag att ett tåg kommer in på perrongen under oss och jag hoppas att det ska vara det som ska i andra riktningen. Jag stampar och trampar och mannen vänder sakta på sin sedel. Han trycker in den igen i automaten. Och den kommer lika skoningslöst utflygande igen. Jag hör hur dörrarna på tåget går igen medan mannen en tredje gång kör in sedeln, och nu fungerar det. Naturligtvis får han ju en kappsäck med växel som han noggrant räknar igenom - medan han s t å r  k v a r vid automaten och liksom blockerar min framfart. Till slut blir det ändå min tur att köpa biljett. Tre sekunder senare flyger jag ner mot perrongen och kommer ifatt sengågnarsnubben från automaten. Det var naturligtvis mitt tåg som hade kommit in tidigare, och p r e c i s  åkt igen. Och lika naturligtvis var det också så att sengångarens tåg lägligt rullar in  p r e c i s  på perrongen i samma sekund som han masar sig ner för det sista trappsteget. Det kunde jag ju ha räknat ut med lilltånageln.

I ren i-landsproblemsanda var jag således dömd till inte mindre än sju minuters väntan på tunnelbanan. Nästan som en livstidsdom i tunnelbanevärlden. Nästan som det var obestämt när nästa tåg skulle komma.

Kommentarer
Postat av: Annika

gaaahhh! jag hade ringt hem och börjat grina. ibland är inte livet rättvist.

2009-01-14 @ 12:15:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0