muggbo

Det är svårt att sätta ord på känslan att vara gift. På ett sätt är ju allt precis som förut. Men samtidigt är ju ingenting som förut. Det är en känsla av definitivitet (nytt ord?) och lugn. Nu är det vi. På riktigt. På papperet. I livet. I verkligheten.

Att säga att vi är trötta är ingen underdrift. Hela våren och sommaren har känts som ett enda långt upplopp, med mållinjen hägrande framför oss den 25 juli. Tack och lov hade vi en semestervecka hemma i Hallsta innan dagen med stort D - att inte ha det hade helt enkelt inte fungerat. Rätt naivt intalade vi oss att om vi bara jobbar undan det mesta i början på veckan, så kan vi ägna slutet av veckan åt bokläsning och hängmattan. HA! skrattade Gud och satte oss i arbete fram till tidiga kvällen på fredagen.

Jag sov verkligen totalt kasst hela förra veckan. Gjorde listor i huvudet i stället för att räkna får och drömde kaosartade drömmar om bröllopet nätterna igenom. Jag som hade bestämt mig för att inte hetsa upp mig. Människor runt omkring mig kanske rent av även tyckte att jag var på lite dåligt humör av och till. Vädret slutade jag följa på tisdagen för att inte få ett sammanbrott.

Sen kom lördagen och jag var lugn som en filbunke. Mr. M och jag konstaterade när vi tog bilder innan vigseln att det kändes konstigt att vi båda kände oss så lugna. Kanske en känsla av att det här var det mest naturliga i hela världen. Först fem i tre på lördagen kände jag mig lätt illamående. Och när jag stod längst upp i garagenedfarten och väntade på att gå in i trädgården med min pappa, då fladdrade fjärilarna vilt i magen. Men när jag såg Mr. M och vi stod framför vigselförrättaren, då kom lugnet igen.

Och sen kom regnet. Först några droppar. Och sen ett regelrätt regn. Efteråt har vi pratat om detta regn. Förstås. Men vi var på något sätt så naivt inställda på att det ju inte skulle regna. Ett par åtgärder man kan tycka att vi kunde ha vidtagit: Vi kunde ju ha förberett med några paraplyer och utsett ett par personer som skulle assistera med dessa om det nu ändå skulle börja regna. Nu utsåg ju dessa personer emellertid sig själva och helt plötsligt var vi alla omgivna av paraplyhållande män. Alternativt, så skulle man kunna tycka att vi ju kunde ha satt upp det lilla partytält som vi ju faktiskt lånat av mammas frisör, så att vi oavsett väder hade stått under ett litet tak. Men eftersom det ju inte skulle regna så lät vi det helt enkelt ligga kvar i källaren i lådan vi fick det i.

För mig och Mr. M blev den här dagen verkligen den bästa i våra liv. Hittills. Vi kunde aldrig ha föreställt oss hur mycket värme och kärlek och vänskap och skratt och tårar den här dagen skulle bjuda på. Vi är överväldigade och mycket rörda. Och som sagt, såhär ett par dagar senare, lite trötta. Dels beror det väl på festen i sig. På vinet, på dansen, på den sena timmen. Men sannolikt även på den mentala och känslomässiga urladdning som ett bröllop innebär. Vi tittar ofta på våra ringar. Mest slitna fraserna just nu är hello my husband! och hello my wife!. Vi känner en annan typ av närhet. Ett lugn. Och en stark längtan att bara rå om varandra ett tag.

Därför avslutar jag här. Vi är i Göteborg och åker imorgon ut i skärgården. Jag har hört att det ska bli åska och regnoväder. Perkfekt för att bara ligga inne och rå om varandra. Avslutar med ett par bilder från i lördags. Naturligtvis lägger jag upp många fler sen, när vi gått igenom de tretusen bilder (prisa digitalfotografin) som vi redan har. Därmed inte sagt att vi inte gärna tar emot fler bilder, om ni vill skicka en CD till oss. Det är lätt att bli hög på sitt eget bröllop - och samtidigt väldigt svårt att bli mätt.


Aldrig i mitt liv har jag känt mig så pimpad som i lördags.


Regnet vräker ner och vi kysser varandra för första gången som man och hustru.