muggbo

När vi lämnat av den freestylande kompisen med man på flygplatsen, och också försäkrat oss att det är ok att komma med 15 flaskor skumpa till incheckningen när vi flyger hem i sommar (det var det), så ägnade vi eftermiddagen åt att göra ingenting i Turkenschantzpark (sannolikt felstavat). Eller ingenting och ingenting. Jag läste ut en hel bok. En bilderbok visserligen. Men ändå. Det var en present från våra gäster i helgen. Jag skrattade så jag grät.


Ett mycket gott exempel. Och kom ihåg det.

Den här våren och sommaren är jag (vi!) lyckligt lottade - besöken hemifrån avlöser varandra och jag får tillfälle att umgås med vänner som det annars inte blir av att jag träffar så ofta.

I helgen var det så dags för min freestylande vän och hennes man att dimpa ner här några dagar. Det blev mycket prat, god mat och kanske mest utmärkande för helgen - glass i stooora lass. Men vi var så fascinerade av glassen att det aldrig blev något kort taget. Men den hade inte fått plats på bild ändå tror jag. Här kommer i alla fall några andra bilder.

 
Jag gjorde också nya upptäckter denna helg - en rosenträdgård där jag tyckte det skulle vara fint med en bild på mina vänner...


... men strax där efter hittade vi ett roligare motiv.


På lördagskvällen tog vi oss till Alte Donau för att käka revbensspjäll.


Där sitter man på en flotte på vattnet och äter.

 
Öl är gott för de som tycker om det och revbensspjäll är gott för de som tycker om det. Vi tyckte mest att allting var väldigt gott. Och vi gjorde vårt bästa i att inte tänka på alla grisar som mist livet för att hålla den här restaurangen levande.

 
Varken helgen eller lördagskvällen lämnade något i övrigt att önska. Till och med vädret var perfekt.

Jag tror det officiellt är sommar.

Fröken Muggbo börjar nämligen vakna  i n n a n  klockan ringer på morgonen. Och inte bara hur som helst. I flera dagar har jag nu vaknat exakt en minut innan klockan ska ringa. Sådär så man hinner stänga av den innan oljudet börjar. Och så kan man ligga och filosofera några minuter medan man lyssnar till alla grannars väckarklockor som också börjar ringa. De flesta förefaller ha sina sovrum in mot innergården, precis som vi, och njuter lika mycket som vi av att sova med fönstrena öppna. Som min morbror en gång yttrade i ett annat sammanhang - det är lite som att sova i en uraffär.

Imorse tog jag mig också ut och sprang innan jobbet. Min nya onsdagsvana som är helt utarbetat med tanke på hårtvättningsschemat. Och mycket stolt konstaterar jag att jag på lätta ben idag sprang åtta kilometer för första gången i mitt liv. Tänk att det ibland känns som man har bly i skorna, och ibland känns det som kroppen var gjord av fjädrar.

Hur ska jag göra för att kroppen alltid ska kännas som en samling fjädrar?

Det är ännu en kortvecka - även om begreppet klämdag inte är så vida känt, eller av företagen så fullt utnyttjat som en policy, som hemma. Det betyder alltså några timmars jobb på fredag. Men sen ska helgen ägnas åt kära kära vänner som kommer hit imorgon. Det är min gamla (unga) barndomskompis och hennes man som ska få sin Wien-dos. Denna kompis och jag inledde våran vänskap genom att umgås och utöva vår favoritsyssla back then: lyssnandes på våra coola freestyles. Min var vit med orangea hörlurar. Och den hade radio, vilken sensation. Vi satt där på hennes sägn och lyssnade i vad som antagligen var timmar på sagor av typen "när du hör den här signalen, då vet du att det är dags att vända blad". När en kassett var slut så bytte vi. Und so weiter. Kan ju bara konstatera att vi var sociala genin redan då.

Och appropå sommar. Den har verkligen kommit. Men den enda dag jag verkligen verkligen behöver sommar på, är en särskild dag i juli. Om man ändå kunde få välja väder. Eller beställa. Hos något orakel eller en gud eller på en websida. Vilken affärsidé. Sug på den ni SMHI.

Inför bröllopet är det lite pappersjobb att fixa med. Som sig bör. Nästan direkt efter vår förlovning ringde jag till Skatteverket för att kolla vad vi skulle göra för att lyckas gifta oss i Sverige enligt alla regler så att vi också skulle räknas som gifta i Österrike. Det blir nog inget problem med det - och jag fick också en lista med dokument som jag (som trots svensk) behövde ha med mig för att kunna göra en hindersprövning i Sverige. Vi måste för övrigt göra den personligen på plats, båda två. Inget brevskickandes fungerar.

Så då kom frågan vad Östterrike kräver  för att vi ska få de papper här som vi behöver i för att kunna göra hindersprövning i Sverige? För min del naturligtvis dokument från Sverige. Så skatteverket har skickat dokument till mig som jag tar med mig till myndigheterna här för att få de dokument som jag sen måste ta med mig tillbaka till Sverige. Byråkrati i ett nötskal.


Mr. M funderar på det här med äktenskap.

Men idag har vi fått det gjort. Utrustade med det vi behövde satte vi oss och väntade. Kvinnan bakom det statliga skrivbordet frågade vilket namn vi skulle ta after vigseln och som tur var sade vi unisont och högt i kör samma efternamn. Hon plirade på datorn och frågade vilken religion vi har. Jag överlade med mig själv en halv sekund men bestämde mig för att undvika att ge mig in i den debatten och konstaterade halvsant "ingen". Precis som Mr. M. Ett streck i formuläret. Sen skrev vi godtroget under papperna utan att ha läst dem.


I love byåkrati.

En halvtimme senare och SEXTIO EURO fattigare stod vi där i väntrummet med ett Ehefähigkeitszuegnis (ett så oromantiskt ord för äktenskapscertifikat - men på svenska låter det ju inte heller så kul egentligen) i handen. Vi kan åka till Sverige och ansöka om hindersprövning.


Jeeeejjjji! Nu är det bara att hålla tummarna att det är just det här Skatteverket behöver.

Klirr i vuxenkassan.

Note to self: glöm aldrig känslan av att ha det här papperet i handen. Och den varma pussen efteråt. Det är något stort vi är på väg att göra.

Förra veckan var jag på en konferens i Zürich. Första gången jag var i den staden. Och första gången på mycket länge som jag fick tillfälle att umgås med en fin tjej från Linköpingstiden. Och hennes nästan alldeles nykläckta och mycket söta lillkille.

 
En gullig stad med stor charm. Liten och stor på samma gång.


Två Linköpingstjejer vid ett klassiskt Zürich-motiv och en lillkille i en vagn.

 
Matpaus och demonstration av stora blåa ögon. Till höger gamla stan.


Nere vid sjön ser man snötäckta alper i horisonten.

Är det någon som märker de gråa håren i mitt hår på bilderna under? Mr. M säger att jag hallicunerar men det är bara att inse att det stora färgningsracet har startat. Det gick banne mig inte en dag efter the big three o innan det var dags att göra (den, kan man väl säga, rätt väntade) upptäckten.

Det gäller att träna långsistans här och ladda ordentligt med kolhydrater, för detta race kommer pågå i ganska exakt 20 år (obs! denna oventenskapliga utsaga är endast baserad på studier av tidigare muggboska generationer) innan hela skallen då äntligen är gråvit och jag äntligen kan visa min sanna sida igen.

Jag har svårt att se att jag ska sluta vägra skunk-looken.

När Mr. M kom hem från jobbet i lördags tog vi en time out från stan. Men höll den under uppsikt.



 

 

Men förra helgen tog vi oss dock äntligen tid att fixa lite här hemma.

Köket och vardagsrumsväggen fick sig en omgång.


I köket städade vi ut allt som vi inte behöver och gjorde om lite på hyllan över barbordet och hålet i väggen in till vardagsrummet. Glömde ta förebilder. Men kanske skulle de allra allra flesta tycka att det ser ungefäääär ut som förut. Bara vi som tycker vi fått bättre ordning.


Mest är det Mr. Ms prylar och egenhändigt tagna fotografier som får stå där. Min lavendelburk har fått hedersplatsen i skamvrån längst till höger.

 
Mr. Ms loppisfynd, "Sodaflaschen". Och en kokbok med 2200 recept vi aldrig kommer testa.

 
Min kokbok för singlar har fått hedersplatsen i andra hörnet ("den behöver du ju inte mer") och på bästa plats står Mr. Ms ytterligare loppisfynd. Nåja. Jag kallar det hela att bygga upp förhandlingsutrymme inför kommande förhandlingar.


Sen tog vi tag i vår helvita vägg som hade två mycket slumpmässigt utplacerade tavlor på plats.


Vi testade att gå takiskt tillväga och lägga ut tavlorna på golvet först innan de spikades upp på väggen.

 
Mr. M ville egentligen inte alls hålla på och fixa den här söndagen. Med med den sedvanliga kvinnliga listen (eller logiken - "om du inte gör det idag måste du göra det någon annan dag") så blev vi till slut färdiga. Nu håller vi på och bestämmer oss om det ser bra ut. Eller om väggen ska byggas på med fler ramar.

Vid halvtolvtiden igår satt vi och tittade på tv när det plötsligt känns som om något stort djur, en ko eller liknande, liksom dunsar in i fasaden någon meter bredvid oss. Soffan skakar till och taklampan gungar. Whaaat theee....?! Sen stilla.

Mr. M tippade på en jordbävning. Och jag skrattade lite skärrat.
 
Men mycket riktigt så rapporterade nyheterna imorse om en "lättare jordbävning" i södra Österrike "som kändes ända till Wien". Totalt konstig känsla.