muggbo

Ni minns kanske hur jag berättat att detta att jag den senaste tiden har haft en tendens att vara än mer glömsk än vanligt. En omöjlig ekvation skulle man kunna tycka.

Men nu har jag verkligen fått bevis på det hela.

Vi kan ju komma överens om att om man är gift är ens förlovnings- och vigselring antagligen de tingestar som för de allra flesta har högst affektionsvärde av alla ens ägodelar. Man ser med andra ord till att hålla ett öga på dessa dyrgripar.

Nu har jag varit sjuk och hemma två dagar och i tisdags morse var jag till doktorn. Och sen gick jag hem och låg mest hemma. Igår var jag ut på en promenad i det VÅRväder som vi just nu har här och gjorde en lunchpaus på McDonalds.

Imorse när jag skulle till jobbet kunde jag inte hitta ringarna! De var helt borta - och jag brukar vara noga med att lägga dem på ett och samma ställe när jag är hemma.

Men på dessa två dagar hade jag inte skänkt dem en tanke.

PANIK utbröt förstås. Underläppen åkte fram och Mr. M började prata om tusenlappar medan jag halvhysteriskt skrek att men det är ju mina vigselriiiiiingar, buuuuhuuuubuuuhuuu!!

Så kom jag på det. Doktorn. Efter undersökningen hade jag varit på toa. Och som alltid tar jag av mig ringarna när jag tvättar händerna eftersom de undantagslöst annars glider av.

Mr. M ringde dit och förklarade läget. Och mycket riktigt, där var de. Någon vänlig själ hade lämnat in dem i receptionen. Det var länge sedan jag upplevde sådan tacksamhet.

Tänk om jag glömt dem på McDonalds i stället?