muggbo

När jag i januari 2009 sammanfattade året som gått så skrev jag att det varit ett av de bästa åren i mitt liv.

Har funderat ett tag, men vet inte hur jag ska kunna uttrycka det annorlunda i år.

Det här året har jag blivit friad till av den man som får livet att kännas rätt och fullkomligt. Den man som ger mitt liv ett lugn och själen ro. Den man som jag inte kan fatta att jag hade den osannolika turen att framåt småtimmarna en suddig lördagsmorgon träffa i vimlet på en stimmig bar. Det var i februari 2007 och jag hade varit ett halvår i Wien. Precis som på film stannade världen under två sekunder. Musiken liksom tonade bort, jag blev glasklar i huvudet, jag fick tunnelseende och hans ögon borrade sig över dansgolvet in i mina. Sen åt vi korv på en parkbänk på Schwedenplatz och jag fick en senapsfläck på min jacka som jag inte kom för mig att tvätta bort förrän förra vintern. Han följde mig hem på tunnelbanan men jag sa att han inte fick följa med längre. Jag ville inte att han skulle veta var jag bodde. Klockan var halv sju på morgonen och jag hade helgpasset på jobbet med start klockan nio. Han ringde på eftermiddagen på lördagen och jag tänkte att han verkade lite väl på. Egentligen var jag på väg tillbaka till Sverige. Hade varit på fyra intervjuer på mitt drömjobb och gick bara och väntade på att de skulle ringa och kalla hem mig. Gick halvt nonchalant med på en dejt och fem minuter in på den tänkte jag att det inte blir en andra dejt. Kvällen tog sig emellertid och jag berättade att ingen svensk kille skulle ringa dagen efter, som han hade gjort. Men jag ville ju träffa dig igen, var hans självklara svar. Han skjutsade hem mig den kvällen. Om jag ville visa honom var jag bodde vill säga, flikade han in. Jag fick en hemmabränd CD, Nelly Furtados nya, och han sa att han hade biljetter till hennes konsert i Wien några veckor senare. Jag sa tack, men jag är inte så förtjust i henne. Sen tog han fram en röd ros från baksätet. Det är ju i alla fall alla hjärtans dag, sa han. Det hela kunde ha blivit så tacky. Men det var så classy. Jag kunde ha varit en tjej som tyckt att går man på en dejt på alla hjärtans dag så borde man i alla fall bli uppvaktad med en ros. Vi bestämde oss för en andra dejt innan jag klev ur bilen. Tre veckor senare ringde de från drömjobbet och sa att jag varit deras bästa kandidat men att de inte hade valt någon av oss. Ett tecken så tydligt som något. Jag blev kvar i Wien. Ett halvår senare flyttade jag in hos honom. Och på alla hjärtans dag i år kom den där dagen när en ro jag inte upplevt tidigare infann sig. Jag älskar dig, hade han låtit gravera in i förlovningsringen. På svenska. Och sen gifte vi oss och världen kändes som rosa ludd där det bara finns plats för lycka och eufori.  En början på något mycket mycket speciellt. Sen öste regnet ner under vår smekmånad på Västkusten och något än mer speciellt fick sin början.

Det här har varit Mr. Ms år.

Jag kan inte föreställa mig att jag för 2009 skulle ha kunnat begära något mer av livet. Eller av honom.



Vad gör lite ösregn under en utomhusvigsel?