muggbo

Igår var det två år sedan Mr. M och jag träffades.

Som några kanske har förstått av tidigare inlägg så var jag, i brist på bättre uttryck, rätt glad i hatten den kvällen. Och väldigt glad i övrigt också. Kvällen hade varit så perfekt.

Det var en lördag. På den tiden när alla vi som kom till Wien samtidigt fortfarande faktiskt jobbade ihop. Jag kommer ihåg att jag på fredagen innan vi gick från jobbet sa till min chef (som också var en av de nyinflyttade) att det var dags att gå ut tillsammans igen. Och eftersom han då bodde mitt i stan så hölls förfesten där. Det var bara en så härlig kväll. Alla var där och stämningen var hög. Det sista jag tänkte på var att jag skulle träffa någon special i Wien. Vid det laget hade jag sökt ett annat jobb i Sverige och var rätt övertygad om att jag skulle återvända inom kanske bara några veckor.

Men ödet ville annorlunda.

Vi gick till ett av våra favoritställen. Svängig musik att dansa till. Och det var där det hände.

Helt plötsligt tittar jag upp och möter två mörka vackra ögon några meter bort. Det är som att all alkohol försvinner ur kroppen. Allt blir klart. Musiken tonar bort. Och allt runtomkring står still. Sen blir det lite suddigt igen.

Men vi börjar prata och som den gentleman han är bjuder han mig på korv med bröd i kjorren framåt morgonkvisten. Jag får en senapsfläck på min jacka, som jag inte kemtvättar bort förrän nästan ett och ett halvt år senare. Han tycker också att mina röda skinnhandskar är läckra, där vi sitter på en parkbänk och smaskar grillad Käsekrainer.

Som den gentleman han är så erbjuder han sig även att eskortera mig hem på tunnelbanan. Klockan är runt halv sju på morgonen och någonstans här börjar jag tänka att hjälp jag känner inte denna främmande man. Ändå har jag en bra magkänsla. Han åker med mig till min tunnelbanestation, men jag säger att sen får han inte följa med längre. Jag vill ju inte att han ska veta var jag bor. Men vi byter nummer.

Det här var på den tiden när jag jobbade helger också. Så efter att ha däckat en timme på sängen tar jag en dusch och beger mig i halvmedvetet tillstånd till jobbet vid halv nio på lördagsmorgonen.

På eftermiddagen ringer han. Hjälp så osvenskt. Har han ingen stolthet? tänker jag. Han frågar i alla fall om jag inte vill träffas. Jag tänker att jag ju är på väg till Sverige igen. Men ändå bestämmer vi dejt på onsdagen denna vecka. På alla hjärtans dag.

När jag inser att vi ska ha vår första dejt på alla hjärtans dag får jag lätt panik. Tänk om han står där med ett fång röda rosor?! En chokladask?! Det kan bli hur tacky som helst. Jag är en absolut anhängare av lite mer nedtonad romantik.

Lite pirrig går jag i alla fall till dejten, på ett café i stan. Det hela blir helt tokigt från början. Inga rosor och ingen choklad, puh, men han är lite nervös tror jag och det känns inte alls rätt. Fem minuter in i dejten tänker jag att okej, det här blir ingen andra dejt.

Men det tar sig. Det visar sig att vi har många gemensamma intressen. Och han är rolig. Och gullig. Och smart. Och jag faller som en fura för det faktum att han är inredningsdesigner. En kreativ själ! Och ingen ekonom. Att min partner gör något annat än jag själv har alltid känts som, inte absolut nödvändigt, men lockande. Att det vidgar mina intryck och perspektiv lite. Jag är väldigt ärlig och uppriktig under dejten. Känner på något vis att jag inte vill köra på den diplomatiska linjen, utan säger rakt av saker jag tycker. Kanske vill jag testa honom.

När vi går ut från caféet och klockan har börjat närma sig elvasnåret, så erbjuder han mig skjuts hem. Om jag vill visa honom var jag bor vill säga. Min magkänsla från kvällen vi träffades har förstärkts under vår dejt och jag tackar för erbjudandet.

När vi sitter i bilen utanför min port sträcker han sig efter en stund mot baksätet och tar fram en röd ros. Det är ju i alla fall alla hjärtans dag säger han. Och det känns så rätt. Classy liksom. Jag kunde ju faktisk ha varit en tjej som tänkt att shit va sniket, vi var på dejt på alla hjärtans dag och han hade inte ens en blomma med! Man vet ju aldrig.

Sen säger han att han har två biljetter till Nelly Furtado några veckor senare och han frågar om jag vill gå med honom. Jag hör mig själv säga att jag inte vill, att jag inte gillar henne. Uppriktig, som sagt. Då tar han fram en bränd skiva, Nelly Furtados senaste och säger lyssna så kan du bestäma dig sen.

Jag tackar för en trevlig kväll och tar min ros och min skiva och går in till mig.

När vi hade vår andra dejt kommer jag faktiskt inte ihåg. Men vi började träffas regelbundet efter det här. Jag var rätt länge rätt tveksam. Det tog ett tag innan jag fick reda på att jag inte fick jobbet jag sökt. Men jag kommer väl ihåg det samtalet.

Jag var på väg från mitt kontor till företagets huvudkontor och gick där och filosoferade i februarisolen när telefonen ringde. De sa att jag var deras absolut bästa kandidat, men att de valt att inte anställa någon. Just i den stunden kände jag varken besvikelse eller glädje. Jag tänkte bara att det är det här som måste vara ödet. Hur mycket tydligare signal kan man få?

Lite senare ringde jag till Mr. M och berättade att jag inte skulle åka tillbaka till Sverige - inte än i alla fall. Jag log när jag sa det. Det var väl också här någonstans jag slutade att referera till honom som the guy I'm dating, för att istället prata om honom med hans namn.

Nu har det gått två år. Han är så fin. Så fin. Och de där mörka ögonen kan fortfarande få mig helt ur balans.

Eller helt i balans.

Och hemresan är för övrigt framskjuten på obestämd framtid.



Tänk att jag har haft turen att träffa en sån cooling!