Vi får aldrig glömma.

Andra världskriget är fortfarande, kanske inte helt oväntat, ett mycket känsligt kapitel i Österrikes historia. Som svensk är det svårt att sätta sig in i det. Att förstå skammen som samhället här fortfarande känner över die Anschluss - anslutningen till Nazityskland - och konsekvenserna det fick för landet. Ett sätt att försöka förstå, är att bara lyssna på människor runtomkring. På Mr. Ms morfar och hans jämnåriga som ägnar hans 80-årskalas åt att prata om kriget. Fortfarande huvudämnet. Eller när jag på jobbet pratar mig varm om Sound of Music (som för övrigt väldigt få österrikare har sett, trots att det är Salzburgs turistattraktion nummer ett) och min kollega med lätt förakt i rösten säger att han "inte vill se någon nazi-film".

Många människor i Wien fördes till de olika koncentrationslägrena under andra världskriget. I ett sätt att hedra dessa har staden Wien de senaste månaderna placerat ut brickor i marken med namn på personer som togs till koncentrationslägrena. Bland andra dessa fyra personer som bodde i mitt hus. Denna plakett ligger i marken utanför vår port. En fördes till Riga, en till Auschwitz, två till Treblinka.

Jag kan inte ens föreställa mig skräcken att höra att någon kommer uppför trappan för att hämta dig och föra bort dig. I min trappa. I mitt hus. Till min eget hem. Och jag som är rädd för skräckfilmer. Löjligt egentligen när jag tänker efter.


Ett effektivt sätt att få medborgarna att aldrig glömma.


Kommentarer
Postat av: Pappa

Vi svenskar vet nog inte hur bra vi har det!

2009-07-07 @ 15:41:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0