muggbo

Imorgon kommer det besök från Sverige - ingen mindre än min äldsta kompis, Skådisen. Vi möttes för första gången en vinterdag för 29 år sedan när vi började på dagis och gick på samma avdelning tills vi började skolan. Sedan gick vi i samma klass och spelade i samma teatergrupp ändra fram till början på gymnasiet. Av någon anledning blev det sedan ett uppehåll. Tyst. Vi tjoade snabbt åt varandra på lastbilsflaket när vi som yra, glada och nybakade studenter gled genom Västerås. Sen skulle det gå ytterligare sex år innan vi återigen träffades. Då bodde jag i Madrid, och Skådisen höll på att utbilda sig till just skådis i London. Ett mail damp ner en dag - om hon fick komma och hälsa på mig i Madrid? Så klart. När jag sedan åkte ut till flygplatsen för att hämta upp henne var jag lite orolig att jag kanske inte skulle känna igen henne. Men när jag kom in i vänthallen såg jag henne på långt håll. Bakifrån. Med randiga strumpbyxor och sitt helt vanliga jag. Sedan var det fyra dagars pladder pladder och hur kunde det gå såhär lång tid för oss att ses och gud allting är ju precis som det var förut och nej nu får det inte gå såhär lång tid igen innan vi träffas igen. Sagt och gjort. Jag och systeryster åkte till London ett par månader senare. Vi var back on track. Sen dess är allt som det borde vara. Jag kan inte föreställa mig hur livet skulle vara utan henne. Som en extra syster som alltid har dörren öppen, en madrass redo att sovas på, färdig mat på spisen när man kommer och alltid två lyssnande öron och en bubblande mun. Sist hon var här firade vi nyår, året var 2007. Några bilder.


Sprudlande glad.


Ja men gott nytt år hörru...


... nu går vi och rockar loss...


... till ett par riktigt skönsjungande Singstars.