Om okrisande.
Att var i tjugoårsåldern har varit roligt. Och jobbigt. Och veligt. Och smärtsamt. Och härligt. Och fantastiskt. Och krisigt. Det har varit fågel och fisk - och ibland mittemellan. Som en tio år lång upptäcksfärd. I världen och i mig själv.
Krisande vill jag vara färdig med. Kan man bestämma sig för det?
Oavsett vilket, så ser jag med glädje fram emot att fylla de magiska trettio. Jag är redo för lugn och för stadga. För att ha hittat mitt spår i livet. För att känna att jag har hittat ro.
Och då är det ju inte läge att börja krisa igen.
Så därför har jag tagit ut eventuella trettioårschocker i förväg och har idag anmält mig till Vienna City Marathon. Som går av stapeln 19 april. I år alltså.
Dags att börja träna.
Men nu innan pappa ramlar av stolen av skratt, eller en lätt hjärtattack, så kommer här ett förtydligande: jag ska springa en av fyra sträckor i maraton-stafetten.
Den kortaste paxade jag snabbt som attan. 5,7 kilometer. Ändå dags att börja träna. Eftersom till saken hör ju också att jag verkligen avskyr löpning.
Ett löppass för mig brukar (den gången om året jag tror att jag visst gillar löpning) se ut som följer. Jag knyter med stort engagemang och entusiasm på mig mina löparskor som jag en gång faktiskt helt sjukt köpte på Löplabbet (med rätt utrustning är man halvvägs där) och tar mig ner till stället jag tänkt mig starta på. Jag springer 150 meter och slås sedan av en så total uttråkan, som jag aldrig har sett maken till (sen förra gången jag försökte mig på löpning). Jag vänder och går hem.
Nu kan man ju då undra varför jag ställer upp på detta spektakel. Svaren är två:
1. Jag är lojal med gruppen. Särkskilt "barbie girls" gruppen från mitt jobb som jag nu ska springa i.
2. Förra året stod jag och kollade på maratonlöparna när de sprang förbi och det var otroligt nog väldigt insprierande (fast jag vet egentligen inte vad det var de inspirerade till, för jag började ju inte springa efter det, men ändå). Kanske var det bara för att de fick applåder och hejarop där de spang hela tiden.
Så nu ska jag börja träna löpning bara för att få känna på känslan att springa in i ett maratonmål. Och för att få en massa applåder och hejarop i drygt en halvtimme.
Okrisigt, så säg.
Ojojoj! Inte illa att ställa upp trots att du knappt kan springa!!! Ett tips är att kolla in www.marathon.se, de har träningstips för olika distanser och mål. Själv tränar jag för att kunna springa milen på 45-50 min, men det finns ett upplägg som heter typ "jag som aldrig sprungit och nu måste orka 5,7km om EN månad". Lycka till!
haha, låter ju spännande - lycka till! ;)
jag satstar på att komma i form till nästa år då jag har tänkt springa göteborgsvarvet, det är en 2,5 mil så det är väl dags att tag i tränadet redan nu... men jag håller med dig - det är inte roligt att springa!
Jag håller med om det tråkiga i springandet. Det är mest tanken på att flyta fram över grusvägar backe upp och backe ner som jag gillar. Men när man väl flåsar på ute i råkallt väder med fel kläder och känner att inälvorna tyvärr skumpar lite väl obekvämt i kroppen så ger jag bara upp. Varför plåga sig liksom. Men jag har forfarande en ljuv vision om att när jag fyller 40 ska jag minsann krisa ordentligt och börja springa för att ta mig runt göteborgsvarvet. Skönt att det är 10 år tills dess...
