Appropå ingenting. (Har inte nyss läst väderrapporten på dn.se)
Om kärlek.
Jag är dökär i Mr. M. Han är alldeles underbar och snäll och varm och het och rolig och så fixar och donar han med allt möjligt som jag bara avskyr att hålla på med, som tv-dosor, spela in tv-program, dra sladdar, spackla, stryka, såga, spika och annat trist.
Men han lagar inte mat.
När vi träffades hade han ett sprillans nytt och komplett utrustat kök. Är man inredningsarkitekt så är man. Men jag vet tämligen säkert att köket, kylskåpet undantaget, var totalt oanvänt innan jag kom in i bilden.
Igår kväll åkte jag och tränade innan han kom hem från jobbet och ringde därför för att be honom sätta på potatisen strax innan jag skulle vara tillbaka från träningen.
Total tystnad.
Följt av en djup suck.
Jag (inser att här behövs instruktioner): Du skalar potati...
Mr. M: Va?! Måste jag skala först?! Mamma skalar alltid efteråt!
Jag: Okej, det kan du också göra. Du stoppar i potatisen i en kastrull, men ha bara i vatten så det täcker potatisarna, inte mer.
Mr. M: Och sen ska det koka upp?
Jag: Ja.
Mr. M: På högsta värmen?
Jag: Ja. Men sen kan du skruva ner det lite så det inte kokar över.
Mr. M: Okej. (tystnad) Hur vet jag sen när det är klart?
Som tur gör han ju tusen andra saker hemma hos oss. Så laga mat kan jag stå för själv. Och assistera när så önskas. Och om Mr. M nu översätter denna text, så hoppas jag att han ser den här texten som en sorts kärleksförklaring. Och att han också kan le lite och varmt förklara för mig hur jag ska gå tillväga när jag drar ner slagborren från hans verktygsrevir och inte riktigt hittar on-knappen eller ens vet hur jag ska hålla i åbäket.
Usch, värsta bloggtorkan.
Haft noll inspiration på sistone att plita ner något. Men en liten push kom från Mamma Hoppsan. Hon frågade hur man skulle beskriva sig själv med fem ord.
Trötter som njuter av livet.
Skulle det nog bli. Mörkret tar kål på mig just nu. Men samtidigt är det ju så mysigt att tända ljus och kura upp sig på soffan med en kopp te och en macka. Men att ta sig upp på mornarna. Fy sjutton. Dock är livet i övrigt tämligen behagligt just nu. Även om det är långa och intensiva jobbdagar, så är det samtidigt i det stora hela förhållandevis rofyllt.
Som den här helgen. INGENTING planerat fram tills igår kväll. Skön känsla. Så igår gjorde jag planer med svärmor och vi ska om ett par timmar gå och se en van Gogh-utställning på Albertina. Och sen ska det lagas köttfärslimpa tills Mr. M kommer hem från jobbet. Innerst inne önskar jag ju dock att det var min egen mamma jag skulle laga köttfärslimpa med. Eller egentligen. Köttfärslimpan kan vara. Innerst inne önskar jag ju bara att jag kunde vara med min egen mamma i helgen. Men det får jag ju om bara två veckor. Lyllo mig.
Imorgon imorgon.
Det händer inte ofta, men ibland är hela familjen samlad. Brighton maj 2008.
Klirr i vuxenkassan.
En av mina favoritbilder på oss. Brighton i maj i år.
Beroendeframkallande?
Så för en vecka började äventyret. Det tog väl ungefär fem dagar innan någon lade ett bud, typ 250 kr och jag var supernöjd. Någon skulle ju dessutom komma och hämta detta åbäke. Men så den sista kvällen hände något. Auktionen skulle vara över runt halv elva. Och buden började hagla in. Hur spännande som helst att hela tiden uppdatera browsern. Som att kolla på värsta VM-finalen i fotboll mellan Sverige och Norge. När auktionen sen var över fick jag över 800 spänn för min trogna tv! Otroligt.
Har jag inget annat att sälja??!
Den bistra sanningen.
Jag kom nyss hem från gymmet och stod där i hallen och tittade runt på det tillstånd som just nu råder på våra 60 kvadrat. Det slog mig att hjälp, tänk om vi får oväntat besök! Inte för att någon gör något sånt spontant och crazy nu för tiden, men ändå. Teoretiskt sett.
Vi har alla olika toleransnivåer men jag tror att de flesta som känner mig kanske tänker att jag är lite pedantiskt lagd, görna torkar av bordet bara eeeen gång till och inte tycker om när mina tavlor sitter snett och antagligen skulle karaktärisera mig som Monica i Friends. Okej, för er kommer nu här en total utvikning.
Den icke blogg-stylade verkligheten.
Vi börjar lite mjukt. Termosen, M's kamera och faktiskt mina handskar (som simmat ur bild) kämpar om utrymme med den tomma chipspåsen, tre tomma juice- och mjölkförpackningar, disk, en halvdrucken kopp te och r e n disk som stått i fönstret sen i lördags. Hur länge de tomma förpackningarna har stått där vill jag inte ens tänka på.
Nya inköp från IKEA, tom drickamugg från samma ställe, räkningar, nya reflexer jag beställt på internet, glasögonfodral och min dator (eller "morgontidningen"). Allt kommer inom en timme (när jag duschat och gjort en macka) att skjutas åt höger i väntan på vidare förflyttning, med hopp om att detta sker innan helgen.
Och nu kommer vi till min favorit. Hallen. I lördags när vi precis skulle ge oss iväg på oktoberfest, så rasade helt plötsligt och oprovocerat hela hatthyllan ner. Så, ja mamma, det är våra jackor du ser där på bilden. I en hög på golvet. Och under den högen ligger vår riktiga skamfläck, väskan vi hade med oss på vår tripp till München för snart två veckor sen. Ouppackad. Det lilla huset ni ser där till höger kommer från trädgården i min förra lägenhet och den sällskapar med ett par betongblomkrukor, de är alla tre på väg någon annanstans. De har bara inte kommit på vart än. Ser ni det "platta paketet" till vänster? Det senaste tillskottet, har bara legat där i ett par timmar nu. M's mamma fick nyss en ny lampa.
En annan vinkel av hallen. En låda med riktigt läckert rödvin (står där i väntan på att två trötta och stirriga lägenhetsbor ska hitta ett par glas och slå sig ner i soffan en kväll), en tyrolerhatt vet man aldrig när man behöver, ett paraply som sticker fram, min plattång och såklart ett kameraställ som ju måste stå framme och mera inköp från IKEA och M's CD fodral. En sommarhatt och min moppehjälm och är det min bh och strumpbyxor jag skymtar där bredivd?!
Hallen är som sagt min favvo just nu. Hatthyllan ligger till höger tillsammans med en verktygslåda och en väska som väntar på att lagas, en kasse med mat (obs! torrvaror och tvättmedel och sånt alltså, även jag har mina gränser), en IKEA-kasse med ditten och datten och en flyttlåda från min gamla lägenhet. Den här ordningen råder sedan två veckor tillbaka ungefär. För observanta kan man i vardagsrummet i bakgrunden skymta ytterligare jackor på dörrhandtag och i en hög på stolen. Bredvid hänger äckligt mycket tvätt och hånflinar åt oss varje gång vi går förbi. Och på soffan såg jag nyss min träningsoverall som jag la där för ett par dagar sen.
Alltså, nu när jag ser det här på bild, så ser det ju inte alls så stökigt ut (fast hmmm... nu när jag tittar mig omkring och liksom ser i en blick vad alla fem foton ovan visar, så tar jag nog tillbaka det jag precis nyss sa). Men av någon anledning är det ibland så jäkla svårt att liksom lägga sin sak på rätt ställe direkt. Liksom istället för att lägga den här tröjan i garderoben direkt, som min inre röst säger att jag borde, så lägger jag den här nu på soffan. Ett tag bara. För det blir ju mycket roligare att flytta den sen. Ungefär som jag har hamnat i en väldigt sen trotsålder och nu bara har mig själv att trotsa.
Men jag har ofta tänkt att vore det inte skönt om, i stället för att allt strävade mot kaos, att allt i stället alltid strävade mot ordning?
Så att man typ går och välter omkull blomkrukorna lite då och då och de liksom hoppar tillbaka upp i fönstret igen, med jord och allt, utan minsta spår på golvet. Och att man ibland plockar fram dammsugaren, öppnar luckan till påsen och liksom tar en rejäl näve damm och kastar ut över lägenheten och gärna över säng och soffa - och sen vips säger det så liksom sugs allt bara bort i tomma intet (alternativt tillbaka i dammsugaren av sig självt). Och drömmen, att man på torsdag eftermiddag säger till sina kollegor att nej, nu ska jag åka hem och stöka till lite inför helgen.
Det vore något det.
Wahnsinn!
En sann fröjd för både ögon och öron.
Det är den första låten som jag liksom kunde sjunga med i på tyska. Och här kan ni se varför det är den ulitmata allsångslåten - Hölle, Hölle, Hölle, Hölle!
Oktoberfest del 2.
Rejäl österrikisk festamat: öl, pretzels och korv.
Tre glada tjejer lite i hatten. Och värdinnan i sin fina dirndl.
S har faktiskt ärvt sina lederhosen av sin mamma! Och som sagt, lite musik och öl gör ju ingen ledsen.
Mmmm puss på dig.
Oktoberfest del 1.
En naturlig fråga i sammanhanget kan ju vara vad jag, som inte överhuvudtaget dricker öl, sippade på under vårt besök på die Wiese. Jag frågade lite försiktigt vad man kunde dricka om man inte ville ha öl. Servitören gav mig en svårtolkad blick och sa sedan trevande ...ehh Spezi?. Jag frågade was ist das eigentlich och fick då svaret cola och fanta blandat. Ok, det måste man ju prova tänkte jag. Sagt och gjort, när de andra fick in sina typ literglas med öl, fick jag mitt literglas fyllt med cola och fanta. Någon påpekade vänligt att det såg ut som avloppsvatten. Och det smakade ungefär som... cola blandat med fanta. Efter en liter var jag dock klar. Magen tyckte det räckte med den sockerkicken och sen höll jag mig till korv och grillad kyckling och skönsång från bordskollegor och alla runtomkring.
Och ja, folk i allmänhet går dit i sina Lederhosen och Dirndlar. Gulligt.
Mmmm gott med öl och roligt med söta souvernirer som hatt och pepparkashjärta.
Mycket öl blir det...
Stämningen var hög.
Hyfsat mycket folk och hey man, you've got something stuck on your hat!
Lunchpaus i parken och inne i München kan man faktiskt surfa.
Mellan München och Salzburg åker man längs norra sidan av Alperna, vackert.
Önskelista från Sverige.
- Havrekuddar (blev just skitsugen på kuddar med banan och mjölk)
- Svenskt skvaller (slog mig just att jag inte har en aning om vad har Carola, kungen och Gynning har för sig!)
- Smågodis (speciellt chokladlinser, skumbananer med choklad, svampar, lakrits... tugg-godis)
- Ost (herrgård i synnerhet, typ två saknas, och särskilt halvmånar)
- Små delikatessköttbullar (om man vill resa med dem, f ö r d e t v i l l m a n j u, så kan man rulla in en fryst köttbullepåse i en tidning så håller de sig kalla under resan, smart va)
Vink, vink.
Ses snart syrran!
Visit to Vienna.
Ett pass hittat.
Förresten, igår hade jag en workshop på temat rekrytering. En dag för att vi som ibland måste jaga tag på nytt folk skulle få lite verktyg och en bättre insikt i konsten att rekrytera bra. För onekligen är det ju mycket att tänka på. Dagen inleddes med teori och att vi i grupper om fyra fick skapa en jobbeskrivning och ansökandeprofil. Inte alls lätt när man tänker efter. Därefter skulle vi utforma frågor som kan ge oss svar på huruvida en ansökande uppfyller kraven. Inte heller det jättelätt när man ska försöka få fram om personen i fråga är en teamplayer, kan arbeta självständigt och är motiverad (utan att denne säger "ja, jag är en teamplayer, kan arbeta självständigt och känner mig motiverad"). Därefter var det dags för en intervju för den tänkta säljarpositionen vi hade utformat. Och jag fick intervjua ingen mindre än min egen chef. DET var en intressant upplevelse. Jag tryckte på om än det ena än det andra, genom att följa frågorna och strukturen vi jobbat med på tidigare under dagen. Men sen började min chef, i rollen som ansökande, pumpa ut frågor till mig som "Head of Sales" om vår säljstrategi, som min chef i verkligheten är ansvarig för vår. Lite svettigt blev det men med en kanske inte så snygg urslingring halade jag mig ur situationen. Äh, den ansökande behöver väl ändå inte veta vad han har att vänta på ett nytt jobb. Eller hur var det nu?
