Fröken Muggbo har blivit Fru Muggbo.
Att säga att vi är trötta är ingen underdrift. Hela våren och sommaren har känts som ett enda långt upplopp, med mållinjen hägrande framför oss den 25 juli. Tack och lov hade vi en semestervecka hemma i Hallsta innan dagen med stort D - att inte ha det hade helt enkelt inte fungerat. Rätt naivt intalade vi oss att om vi bara jobbar undan det mesta i början på veckan, så kan vi ägna slutet av veckan åt bokläsning och hängmattan. HA! skrattade Gud och satte oss i arbete fram till tidiga kvällen på fredagen.
Jag sov verkligen totalt kasst hela förra veckan. Gjorde listor i huvudet i stället för att räkna får och drömde kaosartade drömmar om bröllopet nätterna igenom. Jag som hade bestämt mig för att inte hetsa upp mig. Människor runt omkring mig kanske rent av även tyckte att jag var på lite dåligt humör av och till. Vädret slutade jag följa på tisdagen för att inte få ett sammanbrott.
Sen kom lördagen och jag var lugn som en filbunke. Mr. M och jag konstaterade när vi tog bilder innan vigseln att det kändes konstigt att vi båda kände oss så lugna. Kanske en känsla av att det här var det mest naturliga i hela världen. Först fem i tre på lördagen kände jag mig lätt illamående. Och när jag stod längst upp i garagenedfarten och väntade på att gå in i trädgården med min pappa, då fladdrade fjärilarna vilt i magen. Men när jag såg Mr. M och vi stod framför vigselförrättaren, då kom lugnet igen.
Och sen kom regnet. Först några droppar. Och sen ett regelrätt regn. Efteråt har vi pratat om detta regn. Förstås. Men vi var på något sätt så naivt inställda på att det ju inte skulle regna. Ett par åtgärder man kan tycka att vi kunde ha vidtagit: Vi kunde ju ha förberett med några paraplyer och utsett ett par personer som skulle assistera med dessa om det nu ändå skulle börja regna. Nu utsåg ju dessa personer emellertid sig själva och helt plötsligt var vi alla omgivna av paraplyhållande män. Alternativt, så skulle man kunna tycka att vi ju kunde ha satt upp det lilla partytält som vi ju faktiskt lånat av mammas frisör, så att vi oavsett väder hade stått under ett litet tak. Men eftersom det ju inte skulle regna så lät vi det helt enkelt ligga kvar i källaren i lådan vi fick det i.
För mig och Mr. M blev den här dagen verkligen den bästa i våra liv. Hittills. Vi kunde aldrig ha föreställt oss hur mycket värme och kärlek och vänskap och skratt och tårar den här dagen skulle bjuda på. Vi är överväldigade och mycket rörda. Och som sagt, såhär ett par dagar senare, lite trötta. Dels beror det väl på festen i sig. På vinet, på dansen, på den sena timmen. Men sannolikt även på den mentala och känslomässiga urladdning som ett bröllop innebär. Vi tittar ofta på våra ringar. Mest slitna fraserna just nu är hello my husband! och hello my wife!. Vi känner en annan typ av närhet. Ett lugn. Och en stark längtan att bara rå om varandra ett tag.
Därför avslutar jag här. Vi är i Göteborg och åker imorgon ut i skärgården. Jag har hört att det ska bli åska och regnoväder. Perkfekt för att bara ligga inne och rå om varandra. Avslutar med ett par bilder från i lördags. Naturligtvis lägger jag upp många fler sen, när vi gått igenom de tretusen bilder (prisa digitalfotografin) som vi redan har. Därmed inte sagt att vi inte gärna tar emot fler bilder, om ni vill skicka en CD till oss. Det är lätt att bli hög på sitt eget bröllop - och samtidigt väldigt svårt att bli mätt.
Aldrig i mitt liv har jag känt mig så pimpad som i lördags.
Regnet vräker ner och vi kysser varandra för första gången som man och hustru.
Mr. M kunde inte låta bli att fråga.
Joss Stone och jag flög Niki från Wien förra veckan.
Jag tror Mr. M är liiite nyfiken.
Bara en vecka nu...
PS. Någon som vet?
Varför inte fy arton?
Fy 17 vad jag är trött.
Den här veckan har vi sovit knappt fem timmar per natt. Anledningen kommer ligga på middagsbordet när våra bröllopsgäster sätter sig till bords.
Men nu är det banne mig semester. Tre långa veckor. Bara vara. Bara mysa. Bara gifta sig lite grann. Och bara åka lite på bröllopsresa.
Mumma för själen.
Det är omöjligt.
Jag hade lovat mig själv att inte bli besatt av att kolla väderprognosen för 25 juli.
Men det går inte.
Testa gränser.
På söndagen hade jag också min nya Canon IXUS 85 med mig. Den köptes ju efter att jag i våras behagade släppa den jag redan hade (men IXUS 65) i golvet och därmed göra den obrukbar. Jag älskade min kamera. Lättnavigerad, lättanvänd och mycket förlåtande. Perfekt för vardagsfotografi. Men den nyare modellen har inte ännu givit mig någon anledning att vara besviken den heller. Mr. Ms stora hobby är ju fotografi - från honom får jag mycket inspiration. Och macro-funktionen är min favorit. Här är några smakprov från helgen. Om du någonsin funderar på en liten nätt kamera för handväskan - ja då vet du mitt tips.
En gräshoppa på Mr. Ms hand.
En liten blomma. Ungefär 1 cm i diameter.
Samma blomma från gräsperspektivet...
Flax hade jag som fick syn på dessa pytteflugor som också ägnade sig åt söndagsmys.
Gott om hundkex på ängen.
Den bästa av söndagar.
Vi sov länge. Mr. M hade den goda smaken att komma hem fem på morgonen. Och vi valde att vara lata. Frukost ute och en bok med Wien för mina fötter.
Duuu... vet du att om två veckor är vi gifta...?
Frukost med utsikt mot 38:ans ändstation i Nussdorf.
Livet genom ett juiceglas.
Vi var i Wiens 19:e distrikt som är såhär mysigt.
Tänk om alla dagar kunde vara såhär rofyllda?
Le godiströja.
Få gånger har jag känt mig så hubbabubbig.
Nu börjar det bli allvar.
Det blev... hmmmm... ett par stycken... Strawberry Daiquiri. Två av mina kompisar med mitt plakat i bakgrunden, "Lisa's Polterabend", dvs Lisas möhippa.
Efter middagen drog den stora frågesporten igång, á la Who wants to be a bride?. 16 frågor om Mr. M som ja var tvungen att besvara och för varje fråga fick jag antingen en present eller en utmaning. Presenter i stil med snapsglas att hängas runt halsen, taxipresentkort för hemfärd på natten, osv. Och utmaningar i stil med att hitta män vars naglar jag fick måla, lägga upp håret på rullar, samla äktenskapstips, osv. Alla på restaurangen var mycket samarbetsvilliga och spelade med - kändes ju skönt förstås. Efter den fjärde frågan var priset "pimp the bride". Ni ser ju resultatet ovan. Ovan ser ni också den sista presenten - en tröja med massa godis fastlimmat. Sålde varje bit för en euro (och ibland lite mer) och samlade i min "silveranka". Blev en ansenslig summa till slut - och en del gick förstås till ett par barrundor till tjejerna. I baren där jag och Mr. M träffades för första gången.
Attiraljer.
T-shirtens rygg, silverankan och lappen som följde med taxipresentkortet. "Kära taxikörare! Idag firar jag min möhippa. Var snäll och kör mig säkert hem till min framtida man, på blablabla-gatan i det-och-det disttriktet i Wien. Tack så mycket!". Och i bakgrunden, den första bilden på mig och Mr. M tillsammans.
T-shirtens framsida.
Och jag råkar veta att ikväll står Mr. M på tur...
Nej, neeeej, NEEEEEEJ!
Om att dra i handbromsen.
Okej dags att sluta sluddra nu.
Det jag ville säga var att i dessa dagar när livet rusar fram så jobbar jag som allra bäst till musik som känns sommar. Som känns glädje. Lättja. Frid. Det har väl gått få förbi att sedan min tid i USA så slår en del av mitt hjärta extra varmt för country musik. Jag vet, en hädelse för många (mest de som inte vågar erkänna att man inte kan gå moloken efter en rejäl countrydänga). Men det bästa av detta är ju när det mixas upp med lite sköna rytmer från karibien då får man det här eller det här att njuta av.
Bara att slå på, pulsen sjunker, axlarna börjar röra sig rytmiskt, huvudet gungar, nästan omöjligt att sitta still. Sandstrand, palmer som vajar, drink i handen, sol på min hud, bara fötter, wwwwaahhhhhh...
Justja, jobbet var det ja.
Vi får aldrig glömma.
Andra världskriget är fortfarande, kanske inte helt oväntat, ett mycket känsligt kapitel i Österrikes historia. Som svensk är det svårt att sätta sig in i det. Att förstå skammen som samhället här fortfarande känner över die Anschluss - anslutningen till Nazityskland - och konsekvenserna det fick för landet. Ett sätt att försöka förstå, är att bara lyssna på människor runtomkring. På Mr. Ms morfar och hans jämnåriga som ägnar hans 80-årskalas åt att prata om kriget. Fortfarande huvudämnet. Eller när jag på jobbet pratar mig varm om Sound of Music (som för övrigt väldigt få österrikare har sett, trots att det är Salzburgs turistattraktion nummer ett) och min kollega med lätt förakt i rösten säger att han "inte vill se någon nazi-film".
Många människor i Wien fördes till de olika koncentrationslägrena under andra världskriget. I ett sätt att hedra dessa har staden Wien de senaste månaderna placerat ut brickor i marken med namn på personer som togs till koncentrationslägrena. Bland andra dessa fyra personer som bodde i mitt hus. Denna plakett ligger i marken utanför vår port. En fördes till Riga, en till Auschwitz, två till Treblinka.
Jag kan inte ens föreställa mig skräcken att höra att någon kommer uppför trappan för att hämta dig och föra bort dig. I min trappa. I mitt hus. Till min eget hem. Och jag som är rädd för skräckfilmer. Löjligt egentligen när jag tänker efter.
Ett effektivt sätt att få medborgarna att aldrig glömma.
Ring ring.
Hörru Fröken Muggbo, j-a-g tar med ringarna till jobbet nu, för jag litar inte på dig. Citat Mr. M.
Tillit är en viktig grundsten för ett äktenskap skulle man kanske kunna tro. Fast än viktigare är ju att verkligen känna sin blivande fru.
Magstarkt.
Hulken och jag.
Jag och min blomlåda. Längst bort i bild ser ni min andra stolthet...
...nämligen detta vackra plantage. Där det där gröna ogräset, som totalt tagit över makten i blomlådan, är var tidigare lila ljung. Och de bruna sakerna på sidorna var en gång gröna små pytte-enar.
Snögubben var den enda som överlevt med ett leende på läpparna.
Ta-da!
Pensionärsblomman jag aldrig trodde att jag skulle vilja ha.
