Helgens citat.
"Tänk på att 30 är det nya 20". (källa: en som vet)
Ikväll ska jag lägga upp en illustration över ett annat desperat försök att få mig själv att inse att 30 är coolt och att livet inte alls är så kort som man för ett ögonblick kan tycka.
Yes, ääääntligen!
Idag ska jag inleda mitt 30 med städning, lunch ute med Skådisen, glass i solen och de 15 grader vädergudarna har välsignat denna dag med samt avsluta dagen med en hemmafest med vänner och kollegor.
Det tror jag blir en bra start på ett nytt decennium.
Om att lägga ribban på rätt höjd.
Nostalgi del 1 av ?
Nu när dagen D börjar närma sig känns det naturligt att tänka tillbaka lite. I detta inlägg börjar jag från början.
Dagen jag föddes. Dagen som liksom ska symbolisera början på något nytt. Något fint. Något mycket speciellt.
Följande list-ettor drog sitt strå still stacken när jag såg världens ljus för första gången.
UK: I will survive (Gloria Gaynor)
US: Tradegy (The Bee Gees)
Australien: Le Freak (Chick)
Älskade besök.
Sprudlande glad.
Ja men gott nytt år hörru...
... nu går vi och rockar loss...
... till ett par riktigt skönsjungande Singstars.
Vår i luften?
Ohh, jag känner mig så vårig...
... och prickig.
Nu ska jag äta lunch och läsa bloggar innan jag kör iväg och handlar för att fylla på dryckes- och snacksförrådet för nästa helgs baluns.
Lite nyttigt såhär till lunch så att man kan götta sig lite ikväll och ändå ha siktet inställt på bröllopsformen.
Tack (tack tack TACK!) för det Televerket.
Väl inne bänkade vi oss vid baren där vi ju skulle kunna ha en bra utsikt över scenen och heller inte sitta precis vid högtalarna. Som fyra pensionärer satt vi där och höll våra väskor hårt i knät och sipprade på varsin drink.
Efter ett tag kommer en kille fram och börjar prata med mig. Han säger något oförståeligt och jag svarar sorry?
Aha du är inte från Österrike...?
Nej.
Aha, går du på gymnasiet eller har du redan börjat på universitetet?
Jag kan bara konstatera att jag är mer än redo att fylla trettio. Och nej, det blev ingen längre konversation.
Amelie från Wien.
Den glada, men inte helt avspända, PRAO-eleven.
De stolta föräldrarna.
Det trötta barnet.
Älskling, vilken färg ska vi ha på bröllopet??
I valet och kvalet.
Redface rapporterar.
Så. Första passet avklarat. Jag mätte upp knappt 6.5 km med hjälp av Runmap och med lätt joggning tog det ganska precis 45 minuter.
Helt okej för att vara första passet på flera år. Bäst av allt var dock att det inte kändes särskilt jobbigt. Visst känner jag av lite i ben och knän - nya muskler var tvugna att vakna till liv. Men uppenbarligen har min övriga träning redan hjälpt till med konditionsbiten. Nu är det bara att öva in löparkänslan i kroppen och vänja benen. Jag känner mig hoppfull.
Jag ger mig själv en klapp på axeln - och nu en skön dusch innan laddningen för melodifestivalen tar vid.
Hur man vet att man en dag nog faktiskt vill ha ett litet knyte att bära runt på.
En liten Amelie föddes för ett par veckor sen och vi tänker uppvakta med knickers och body.
Faen - jag vill ju bara höja volymen!
Dagens i-landslycka.
Det har väl inte ungått någon som känner mig eller som följer min blogg att jag gillar mitt liv här i Wien och här i Österrike.
Egentligen finns det väl bara två saker som jag har haft lite svårt att förlika mig med.
1. Rökningen. Den röks i princip överallt och rökare har mer rättigheter än ickerökare. Rökning är så accepterat och ickerökningsdebatten är så frånvarande att jag känt mig som om jag varit i vad jag föreställt mig 70-talets Sverige.
2. Den ålderdomliga synen på kvinnors och mäns roller, på hushållsarbete, på andelen hemmafruar, på det faktum att 0.5% av alla män tar ut pappaledighet och på den tröga utveckligen och höga kostnaden för barnomsorg. Vet inte när Sverige var i detta stadie, men det är ju ändå lönlöst att jämföra.
Nu till saken. Ickerökningen är på framfart. Bara på de åren jag har varit här har jag sett stora framsteg och det börjar ju faktiskt bli så att man som ickeröckare kan gå till vissa lokaler utan att allt smakar eller luktar rök.
Men till något som ger än mer hopp för framtiden - Bundeslandet Wien har precis beslutat att all barnomsorg ska vara gratis för alla barn mellan 0-6 år. Från och med i höst. Bara maten ska kosta föräldrarna. Detta är något som de med rätta är mycket stolta över. Jag fick till och med ett brev hem där politikerna berättade om beslutet. Nu är det ju inte aktuellt på ett tag för oss att sätta några barn i förskola (eller till denna världen för den delen), men bara att se utvecklingen har varit mycket positivt och en lättnad.
Nu kommer vi ju dock till problemet som rapporterades på radionyheterna imorse. Man kan ju föreställa sig att denna reform kommer leda till ett stort ökat antal barn som sätts på dagis och i förskola. Och politikerna har glömt att tänka ut hur de ska få tag på så många nya förskollärare som kommer behövas, på så kort tid.
Mamma, vad säger du? Jag betalar tyskakursen.
Om okrisande.
Att var i tjugoårsåldern har varit roligt. Och jobbigt. Och veligt. Och smärtsamt. Och härligt. Och fantastiskt. Och krisigt. Det har varit fågel och fisk - och ibland mittemellan. Som en tio år lång upptäcksfärd. I världen och i mig själv.
Krisande vill jag vara färdig med. Kan man bestämma sig för det?
Oavsett vilket, så ser jag med glädje fram emot att fylla de magiska trettio. Jag är redo för lugn och för stadga. För att ha hittat mitt spår i livet. För att känna att jag har hittat ro.
Och då är det ju inte läge att börja krisa igen.
Så därför har jag tagit ut eventuella trettioårschocker i förväg och har idag anmält mig till Vienna City Marathon. Som går av stapeln 19 april. I år alltså.
Dags att börja träna.
Men nu innan pappa ramlar av stolen av skratt, eller en lätt hjärtattack, så kommer här ett förtydligande: jag ska springa en av fyra sträckor i maraton-stafetten.
Den kortaste paxade jag snabbt som attan. 5,7 kilometer. Ändå dags att börja träna. Eftersom till saken hör ju också att jag verkligen avskyr löpning.
Ett löppass för mig brukar (den gången om året jag tror att jag visst gillar löpning) se ut som följer. Jag knyter med stort engagemang och entusiasm på mig mina löparskor som jag en gång faktiskt helt sjukt köpte på Löplabbet (med rätt utrustning är man halvvägs där) och tar mig ner till stället jag tänkt mig starta på. Jag springer 150 meter och slås sedan av en så total uttråkan, som jag aldrig har sett maken till (sen förra gången jag försökte mig på löpning). Jag vänder och går hem.
Nu kan man ju då undra varför jag ställer upp på detta spektakel. Svaren är två:
1. Jag är lojal med gruppen. Särkskilt "barbie girls" gruppen från mitt jobb som jag nu ska springa i.
2. Förra året stod jag och kollade på maratonlöparna när de sprang förbi och det var otroligt nog väldigt insprierande (fast jag vet egentligen inte vad det var de inspirerade till, för jag började ju inte springa efter det, men ändå). Kanske var det bara för att de fick applåder och hejarop där de spang hela tiden.
Så nu ska jag börja träna löpning bara för att få känna på känslan att springa in i ett maratonmål. Och för att få en massa applåder och hejarop i drygt en halvtimme.
Okrisigt, så säg.
Nej, man ska inte ropa hej...
I helgen tyckte jag att jag kände mig i bra form. Jag har ju trots allt kämpat på med mina skid- och konditionsgymnastikpass i vinter. Och när de andra klagade över smärtande muskler, tyckte jag, lite förvånad, att jag kände mig förhållandevis fräsch. Tills just precis nu.
Som om gudarna hade hört mina tankar, så skickade de mig inte den normala ryska diktatorskan som leder mitt step-pass på måndagar. Utan den ryska diktatorskan som precis kommit tillbaka från ett treveckors sadistläger. Fy fasen. Nu ligger jag här på soffan och orkar precis lagom trycka på knapparna på laptopen.
Men ju hårdare träning för kroppen, desto skönare känsla i knoppen.
Okej då.
Min kollega V och jag i backarna på lördagen. Det var härlig åkning och sköna backar - hit vill jag tillbaka!
På lördagskvällen tog vi kabinliften upp högst upp på ett av bergen. Snön vräkte ner och det var blåsigt - men vi skulle åka kälke precis som vi planerat. Och det var något av det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Man åkte på en pist eller bana genom skogen som var kanske fem meter bred. Snabbt gick det och ändå tog det ungefär en timme att ta sig ner för berget. Helt tokig upplevelse. På bilden gör vi oss redo för att ge oss av nedåt.
Tidig söndagsmorgon. Jag kunde inte låta bli att dra på mig skidkläderna över pyjamasen och gå ut och ta några bilder.
Vårt pensionat.
En sån här dag älskar jag Österrike totalt villkorslöst och utan invändningar.
Söndagspromenad i solen. Livet är gött kan man säga.
Längs vägen till längdskiduthyrningsstället...
...tog vi också en paus på en bänk i solen. Årets första värmande sol.
Ett par timmar i längdspåret var härligt!
PS. Det var tur att Mr. M var hemma och slet för hushållskassan, för man behöver banne mig aldrig lägga ifrån sig plånkan under en helg som den här.
Se upp i backen!
Så här såg det ut för ett år sedan när vi åkte skidor. Enligt väderrapporterna kan vi i helgen vänta oss snö, regn, snö, dimma, snö, dimma och grått grått GRÅTT jäkla skitväder. Blä. Men det kan ju bli kul ändå.
En perfekt skiddag.
Nyckeln till Tysklands framgång ligger i de enskilda individernas förmågor.
Tyvärr kan jag ju bara konstatera att detta program även direktsänds på bästa sändningstid i Österrike. Och jag antar att igår helt enkelt fick en tillfällig blackout och glömde vilken av våra 75 fjärrkontroller som styr tvn - för programmet rullade hos oss hela kvällen.
För att ge er en bild av vilka talanger som uppvisas i programmet kommer nedan två illustrationer.
Denna 11-årings gåva till världen är att han, med förbundna ögon och genom att tugga på framdelen på en fotbollssko, kan avgöra vilken av 30 möjliga skor (producent och modell) han har i munnen.
Den här hjälten kan genom att hänga i taket och genom att bara använda högerfoten, skjuta hål på balongerna där framför honom med dartpilar, som också de ligger på en hylla där under taket.
Hur du vet att du håller på att förvandlas till en österrikisk hausfrau.
Ta degen och vik ihop den så att gegget (för min premiärstrudel blev det spenat och fetaost) inte kommer ut.
Klistra ihop skarven med lite vatten, in i ugnen, ta ett glas vin medan du väntar och voilà! Fertig!
