muggbo

I måndags var mamma, Mr. M och jag till Västerås för att handla det sista inför julen. Vi bestämde träff en timme senare och jag som inte hade klocka eller mobil med mig försäkrade kaxigt Mr. M att jag i vilket fall som helst inte skulle föda den närmsta timmen.

När man säger sådant så vet man ju att det raskt som attans kommer tillbaka och biter en i rumpan - på det ena eller andra sättet.

Mycket riktigt, så även denna gång. När jag hade handlat den enda grej jag skulle köpa och precis vad klar vid kassan, började en fruktansvärd värk smyga sig på i nedre högra delen av ryggen. Den liksom spred sig och var efter en halv minut över hela magen. Jag kunde nappt gå och blev alldeles varm - kanske mest av paniken, över att vara själv (sånär som på det överfulla köpcentret) och att inte ha någon mobil tillhands, som spred sig i kroppen med smärtan. Jag blev alldeles svag i hela kroppen och ville bara kräkas och hann överlägga med mig själv om jag skulle kräkas på golvet eller i kassen med den fina julklappen. Hittade ingen stol så ställde mig mot en vägg och försökte uthärda smärtan. Jag vill gärna tro att jag har en relativt hög smärttröskel - men det här kom totalt överrumplande. Skakig bad jag att få låna en mobil och det enda numret jag kom ihåg utantill var tack och lov mammas. Fick hjälp att ta mig till en bänk och en vänlig själ hämtade ett glas vatten. Efter en kvart eller så hade jag repat mig och vi gav oss av hemåt.

Smärtan försvann men kom tillbaka kort natten till tisdag och sen igen på tisdag när Mr. M och jag tog en promenad till samhället. Då kände jag att det var dags för ett läkarbesök och jag fick komma på en gång. Diagnosen blev urinvägsinfektion och jag åkte därifrån med en penicillinkur och en akut remiss till röntgen (ultraljud dock med tanke på lillkillen) i Västerås för att utesluta någon form av "sten".

Idag på eftermiddagen blev jag kallad till ultraljud - tack och lov - smärtan var vid det här laget nästintill outhärdlig. Och i hållande - över tre timmar och tilltagande. Diagnosen idag blev att man "inte kunde se något" och att njurarna verkade okej. Ringde min läkare i Wien för att få hans välsignelse om hur mycket alvedon jag kan äta och svaret blev två tabletter om dagen. Så nu försöker jag stå ut utan alvedon tills det verkligen behövs. Värken har lagt sig något sen i eftermiddags och jag distraherar mig med julmust och en alladin-ask. Och att inspektera julklapparna som redan ligger under granen (och som inte alls förefaller blir färre trots uppmaningar om att de "inte ska vara så många i år").

Julstämningen är här och det är ju skönt att vara hos hela familjen när man känner sig hängig. Jul blir det ju i vilket fall som helst. Skinkan ska snart smakprovas, men först när jag har slagit de andra i det wii-spel som just nu pågår i vardagsrummet. För övrigt har jag redan slagit de övriga i den prestigefyllda familjetävlingen att gissa tidpunkten för när julskinkan når 72 grader.

Med den talangen kan jag konstatera att jag uppenbarligen är på bättringsvägen (peppar, peppar).

Önskar er alla en härlig, fridefull och frisk julhelg!