Adventsljusstaken. Del 2.

Av någon anledning lyfte jag igår på adventsljusstaken där den står i vardagsrumsfönstret och lyser så fint. Jag ställde uppenbarligen ner den igen liksom med en liten smäll. För helt plötsligt började alla lamporna att lysa lite klarare.

Förundrad över vad som hänt ropade jag på Mr. M. Jag förklarade att ljusen lyste starkare nu och han lyfte ljusstaken en gång till och satte ned den med ett bestämt handlag. Och jo, ljusstaken börjar lysa ännu ljusare!

Vi stirrade på varandra utan att säga något. Men naturligtvis var vi ju tvugna att lyfta och ställa ner ljusstaken än en gång. Och det börjar lysa starkare ändå!

Totalt förtrollade av vad som utspelar sig framför våra ögon, börjar vi således dunka adventsljusstaken i blombrädan tills den till slut lyser så starkt som om en stjärna just landat i vårt fönster. Vi kan bara skrika av ren upphetsning.

Tills vi uppenbarligen utmanar vår lycka ett dunk för mycket. För vid det sjunde eller åttonde dunket så slocknar staken. För att aldrig mer vakna till liv.

Utan tvekan det sjukaste dunka-dunka jag någonsin varit med om.

Kommentarer
Postat av: Kajsa

Haha! Jag dör!

Vad lär man sig av detta, Lisa!?

"Den som jagar efter mycket..."

2009-01-11 @ 20:22:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0