Snön ligger vit på taken...
Aldrig har jag sett Wien med ett helt täckande lager snö på hustaken. Elva grader kallt och snön framkallar de riktiga julkänslorna.
Vi gör oss dock redo för en rejäl snö- och julchock på hemmaplan - dags att äntligen åka till flygplatsen!
Overklig lycka.
SEMESTER.
Det har varit hektiskt de senaste veckorna. Jag har varit en dålig Fru Muggbo och jobbat förbjuden övertid, men en del av den tänker jag ta ut på den halvdag som jag egentligen ska jobba på nyårsafton. Och nåja, en telefonkonferens som min chef fick mig att förstå att han gärna ser mig delta i på onsdag eftermiddag måste jag ringa in till. Världen skulle ju faktiskt kunna gå under annars. Men kan ju göra den i mysbyxor i alla fall.
Tänk att man alltid s p r i n g e r in i semestern. Att man inte runt lunchtid sista dagen liksom bara kan börja släppa saker, prata lite strunt, kolla av mailen som kommer in. Nej, man måste göra klart det där sista. Få iväg de där sjukt viktiga sakerna.
Jag har insett att jag har svårt att verkligen dra ner på tempot som jag borde. Jobbet är fortfarande viktigt för mig - även om jag rationellt försöker intala mig att "jag har fått perspektiv" och att "jobbet är mindre viktigt jämfört med den riktiga världen" (den där The Baby finns).
Och nu är jag trött. Fysiskt. I knoppen mår jag dock bra. Fattas bara. Har därför bestämt mig för att ge mig verklig vila under veckan hemma. Inte bara slentrianmässigt fortsätta i samma spår - åka hit och åka dit, bestämma träff med alla som jag egentligen skulle vilja träffa. Istället ge mig tid att ligga på soffan. Tid att titta på svensk tv. Tid att sova middag. Tid att släppa vardagen. Den verkliga julklappen till mig själv, som Mr. M uttryckte det.
Dagens omröstning.
Tre, två, en...
En hektisk jobbardag kvar.
Julfest med jobbet och ett glas juice.
Lördag städa och packa.
Hitta en julklapp eller två till Mr. M.
Söndag take-off and landing.
Andas svensk luft.
Djupt andetag.
The Baby update.
24 cm lång. 360 gram lätt.
Och ja justja, det är en pojke!
Sentimentalitet.
Det var så stämningsfullt när belysningen dämpades och luciatåget kom in och sjöng om natten som går tunga fjät. Alla svenska vackra sånger. Känslan av att vara hemma. Några tårar kom.
Jag blev mycket vackert påmind om vikten av traditioner. Om vikten av att höra hemma på en plats. Om vikten av att veta var ens rötter finns. Jag grät några tårar av ren insikt. Och av ren hjärtskärande saknad just i denna stund.
Men jag grät också ett par tårar över att Mr. M och jag nog aldrig kommer få se vårt eller våra barn stå och äta på tärneljuset i luciatåget på dagis en mörk decembermorgon när alla föräldrar har samlats i lekhallen. Eller se hur vår lilla pepparkaksgubbe kavat sjunger om lusselelle och ivrigt söker vår blick för erkännande. Eller se hur vår lucia är en i mängden av alla tjejer som alla vill ha krona i håret.
Men vi kommer förstås att få dela andra upplevelser. På dagis, utanför dagis. Men jag frågar mig om vårt eller våra barn ens kommer att känna något för lucia - eller för några andra svenska traditioner. Precis som jag (ännu) inte har några känslomässiga band till de typiskt österrikiska traditionerna?
Känslosamt.
Magi en måndagskväll.
Donk donk innifrån.
En blixtvisit i Paris.
Ett möte på Paris flygplats tog kortare tid än planerat och jag tog förstås chansen att åka in till stan ett par timmar. Solen gick precis ner när jag kom in men belysningen i mörkret är ju väldigt vacker - bara svår att fånga på bild. Här dock ett par från min korta promenad.
Notre Dame och en av alla väldigt vackra metroskyltar.
En klassisk parisbild.
Musee du Louvre.
Inte så nyttigt men väldigt gott.
PS. Det blev yogurt och müsli också.
Den obefläckade avlelsen.
Men jag är tacksam för en ledig dag med Mr. M.
Och eftersom gud ville det så, så har alla butiker öppna idag (även den där Mr. M jobbar - men tisdagar är hans lediga dag).
Julklappsshopping står alltså på programmet. Så även en fika hos Oma & Opa.
Dags att ta sig ur sängen och starta dagen.
Mmmm älskling, nu vet jag precis varför jag gifte mig med just dig!
En sen bröllopskväll...
Julpyntning.
Här kommer några bilder på julen i vårt hus.
Mr. M hänger upp juldoftande apelsiner.
Den 6 december kom Nikolaus till vår dörr med två stora chokladtomtar och en liiiten en - som The Baby förstås genast skrek efter (därför hann den inte komma med på bild).
Vår söta lilla julgran och till höger vinterdekorationen som det för evigt kommer diskuteras kring huruvida den är en älg eller en ren.
Dörrdeko av plastgransslinga från IKEA.
På inflygning.
Vänskap från Linköpingstiden - bild från 25 juli i år.
Julen kan komma.
Än mer putt var jag igår när jag kom hem halvt död efter en dag som jag egentligen inte alls tyckte var så krävande men som obönhörligen tog ut sin rätt. Kroppen kändes som den blivit överkörd och det är ingen överdrift att säga att jag inte direkt var på ett strålande humör. Oggig, skulle mamma säga.
Jag måste ha gift mig med världens bästa man (jag vet, en relativt subjektiv bedömning) - han premierar nämligen detta beteende (något som för övrigt måste diskuteras innan The Baby kommer till världen och börjar förstå vikten av att manipulera omgivningen med en putande underläpp).
Idag när han kom hem från jobbet kom först en röd liten julstjärna in genom dörren - tillsammans med en Mr. M som tyckte jag behövde le lite. Sen öpppnade han dörren helt. Och vad stod där om inte en gullig liten minijulgran!
NU är det jul hemma hos oss.
Senaste bilden.
Närstudie av huvudet och den högra handen som rör sig - kanske med tummen mot munnen?
Det här med proportioner.
Vi kan ju konstatera att det här med att flytta genast blev mer angeläget.
Vi kan också konstatera att detta monster sannolikt kommer ersättas av en vagga eller liknande de första månaderna.
Tänk om vi skulle ha en säng lika stor i förhållande till vår kroppsstorlek?
Luxury please.
Så här ser ni:
... min nya bil.
...min nya fondvägg (djuriskt vacker):
...och mitt nya nattlinne med tillhörande mystofflor (helt gjort av bekväma Colaburkar):
Förrförra helgen hade vi besök från Götet!
Guldfisk var det.
Ni minns kanske hur jag berättat att detta att jag den senaste tiden har haft en tendens att vara än mer glömsk än vanligt. En omöjlig ekvation skulle man kunna tycka.
Men nu har jag verkligen fått bevis på det hela.
Vi kan ju komma överens om att om man är gift är ens förlovnings- och vigselring antagligen de tingestar som för de allra flesta har högst affektionsvärde av alla ens ägodelar. Man ser med andra ord till att hålla ett öga på dessa dyrgripar.
Nu har jag varit sjuk och hemma två dagar och i tisdags morse var jag till doktorn. Och sen gick jag hem och låg mest hemma. Igår var jag ut på en promenad i det VÅRväder som vi just nu har här och gjorde en lunchpaus på McDonalds.
Imorse när jag skulle till jobbet kunde jag inte hitta ringarna! De var helt borta - och jag brukar vara noga med att lägga dem på ett och samma ställe när jag är hemma.
Men på dessa två dagar hade jag inte skänkt dem en tanke.
PANIK utbröt förstås. Underläppen åkte fram och Mr. M började prata om tusenlappar medan jag halvhysteriskt skrek att men det är ju mina vigselriiiiiingar, buuuuhuuuubuuuhuuu!!
Så kom jag på det. Doktorn. Efter undersökningen hade jag varit på toa. Och som alltid tar jag av mig ringarna när jag tvättar händerna eftersom de undantagslöst annars glider av.
Mr. M ringde dit och förklarade läget. Och mycket riktigt, där var de. Någon vänlig själ hade lämnat in dem i receptionen. Det var länge sedan jag upplevde sådan tacksamhet.
Tänk om jag glömt dem på McDonalds i stället?
