Jag har flyttat...
Till en roligare och mer användarvänlig blog host.
Vi ses på enemigrantsdagbok.blogspot.com!
Alltså.
Nyss ramlade jag dock över något ganska roligt. Eller konstigt. Eller hur man nu vill se det.
Kanske reagerade jag för att jag för inte så länge sen läste en träffande sammanfattning av 2009 som året då vi föreföll vara så busy med att uppdatera vår online status att man kunde läsa uppdateringar på facebook i stil med "gröten kokar över", "min son ritar just nu på tapeten"...
Idag läste jag:
"Om du är förälder till de finaste barnen på jorden, kopiera då denna status och låt oss på det sättet ge våra barn det erkännandet de behöver! Jag älskar mina barn ♥ De är kanske inte perfekta, och de har säkert gjort sina fel. Men de är mina för alltid! Och jag älskar dom villkorslöst. ♥"
"Låt oss på det sättet ge våra barn det erkännande de behöver"?
Räck upp handen om du känner en treåring som kommer tacka sin mamma för detta istället för att hon lämnar datorn och går och lägger ett pussel med sitt barn.
Jag vet, jag hårddrar det. Bara för att man uppdaterar sin status i denna form så betyder det ju inte att man inte ger sitt barn "riktig" bekräftelse - också.
Men erkänn att det hela är intressant ur ett... beteendevetenskapligt perspektiv.
I love you but I don't like you all the time.
Så uppenbarligen är tacksamhet inget man kan förvänta sig. Klicka här.
PS. Någon som vet hur man kan få youtube-fönstret direkt i bloggen?
Baby update.
Nu är han inte så liten längre uppenbarligen.
En favoritsyssla är att sparka rakt upp på revbenen när jag sitter vid skrivbordet på jobbet. Men på den positiva sidan är ju att han sparkar tillbaka när man trycker till på magen där jag gissar att fötterna eller armarna befinner sig.
Ett helt nytt sätt att kommunicera. Härlig känsla.
Det rycker i flyttfingrarna.
Men ändå kunde vi inte låta bli att åka och titta på detta vackra renoveringsruckel för dryga två mille där värmeelement och kök saknas, väggar måste rivas för ett kök med matplats, HELA golvet måste läggas om och väggar, dörrar, fönsterkarmar, tak måste målas. För att bara nämna något. Men eventuellt är det en dold skatt där under alla skavanker. Dags att förhandla med banken. Och överlägga över helgen.
Hur vet man när man har hittat det rätta stället?
Alternativ skumpa del 2.
Alkoholfrei och nästan precis som riktig - jag är lycklig!
Avnjöts i de vackra glasen vi fick i bröllopspresent, tillsammans med en underbar McDonalds-måltid. Ska det vara classy så ska det.
Snåljåpen i mig.
Tänk om barnet skulle, som för husmusen, ploppa ut efter tre veckor? Vem skulle då hinna med att för det första upptäcka att man ens var med barn, och sedan klämma in yogakurser, ultraljud, bokläsande, läkarbesök, en månads chockfas över vad som är på väg att hända och för att inte tala om den stress alla barnvagnstillverkare skulle ha.
Nåja. Skämt å sido. Vad kom nu först, hönan eller ägget? Vi har ju förstås stoppat in massa saker under dessa nio månader för att inte göra längtan och väntan så lång.
En av dessa är excellistor som inte utesluter något absolut livsviktigt inför det nya livets ankomst (Johan: du skulle bli lite stolt). Check.
En annan är det omtalande boandet. Återstår.
Och, för att komma till slutet på detta plågsamma filosoferande och till själva snåljåpspunkten: en tredje blev att sy denna oumbärliga barnvagnsmobil. Kalla mig copycat - men hur söta originalen än är så hade jag ingen större lust att lägga ut över tre hundra på denna sak jag tillverkade för en tjuga själv. Och, let's face it, bebben kommer ju att stirra upp på dessa tygklumpar och se färger, att något rör sig och inte på ett par år verbalt kunna uttrycka sitt tyckande över dessa tingestar i alla fall.
Låt mig presentera: "Kissnödig fossing", "Skinny fossing" och "Clown fossing".
Nämen!
Det blir en promenad med stavarna till Maria Hilferstrasse för att leta strumpbyxor för stor mage.
Det var inte igår jag såg en blå himmel.
Vad man kan göra med döda flugor.
Om den onda cirkeln.
Kommer ni ihåg den här?
2009 års totala dunka-dunka-upplevelse?
Jag kan bara konstatera att det inte var en engångsupplevelse. Samma spektakel utspelade sig igår igen.
Nu kan vi inte ens ha adventsljusstaken tänd. Den lyser som värsta supernovan.
Men det börjar väl ändå bli dags att kasta ut den. Eller, det kanske var granen?
Barnvagnen är beställd.
... fast i den här färgen (jo jag fick med mig Mr. M på det efter viss förhandling) ...
... och med själva sittdelen blir det såhär...
... fast i den här färgen.
Tolv (!) veckors leveranstid - borde anlända innan bebisen.
I drömmarnas land.
Inatt drömde jag att IKEA hade öppnat en ny avdelning.
Som tillägg till soffavdelningen, kontorsavdelningen, barnavdelningen och alla andra avdelningar så fanns det nu också en förlossningsavdelning.
Bara att köra in mellan hyllorna på hämta-själv-lagret och lägga sig tillrätta och föda fram sitt barn.
Snipp snapp snut så kom det platta barnet ut.
Inte så skräckinjagande.
Nu är bara frågan var den ska stå tills lillkillen är här. Mr. M röstade på källarförrådet (även kallat jordkällare där hans älskade verktyg inte ens får förvaras). Jag röstade vänligt men bestämt emot. Den kan stå var som helst utom just i källaren. Lillkillen höll med mig. Som vanligt.
Längtan växer för varje konkret sak som kommer innanför våra väggar.
Tid för tillbakablick. Återigen.
När jag i januari 2009 sammanfattade året som gått så skrev jag att det varit ett av de bästa åren i mitt liv.
Har funderat ett tag, men vet inte hur jag ska kunna uttrycka det annorlunda i år.
Det här året har jag blivit friad till av den man som får livet att kännas rätt och fullkomligt. Den man som ger mitt liv ett lugn och själen ro. Den man som jag inte kan fatta att jag hade den osannolika turen att framåt småtimmarna en suddig lördagsmorgon träffa i vimlet på en stimmig bar. Det var i februari 2007 och jag hade varit ett halvår i Wien. Precis som på film stannade världen under två sekunder. Musiken liksom tonade bort, jag blev glasklar i huvudet, jag fick tunnelseende och hans ögon borrade sig över dansgolvet in i mina. Sen åt vi korv på en parkbänk på Schwedenplatz och jag fick en senapsfläck på min jacka som jag inte kom för mig att tvätta bort förrän förra vintern. Han följde mig hem på tunnelbanan men jag sa att han inte fick följa med längre. Jag ville inte att han skulle veta var jag bodde. Klockan var halv sju på morgonen och jag hade helgpasset på jobbet med start klockan nio. Han ringde på eftermiddagen på lördagen och jag tänkte att han verkade lite väl på. Egentligen var jag på väg tillbaka till Sverige. Hade varit på fyra intervjuer på mitt drömjobb och gick bara och väntade på att de skulle ringa och kalla hem mig. Gick halvt nonchalant med på en dejt och fem minuter in på den tänkte jag att det inte blir en andra dejt. Kvällen tog sig emellertid och jag berättade att ingen svensk kille skulle ringa dagen efter, som han hade gjort. Men jag ville ju träffa dig igen, var hans självklara svar. Han skjutsade hem mig den kvällen. Om jag ville visa honom var jag bodde vill säga, flikade han in. Jag fick en hemmabränd CD, Nelly Furtados nya, och han sa att han hade biljetter till hennes konsert i Wien några veckor senare. Jag sa tack, men jag är inte så förtjust i henne. Sen tog han fram en röd ros från baksätet. Det är ju i alla fall alla hjärtans dag, sa han. Det hela kunde ha blivit så tacky. Men det var så classy. Jag kunde ha varit en tjej som tyckt att går man på en dejt på alla hjärtans dag så borde man i alla fall bli uppvaktad med en ros. Vi bestämde oss för en andra dejt innan jag klev ur bilen. Tre veckor senare ringde de från drömjobbet och sa att jag varit deras bästa kandidat men att de inte hade valt någon av oss. Ett tecken så tydligt som något. Jag blev kvar i Wien. Ett halvår senare flyttade jag in hos honom. Och på alla hjärtans dag i år kom den där dagen när en ro jag inte upplevt tidigare infann sig. Jag älskar dig, hade han låtit gravera in i förlovningsringen. På svenska. Och sen gifte vi oss och världen kändes som rosa ludd där det bara finns plats för lycka och eufori. En början på något mycket mycket speciellt. Sen öste regnet ner under vår smekmånad på Västkusten och något än mer speciellt fick sin början.
Det här har varit Mr. Ms år.
Jag kan inte föreställa mig att jag för 2009 skulle ha kunnat begära något mer av livet. Eller av honom.
Vad gör lite ösregn under en utomhusvigsel?
