muggbo

Passet igår var okej, men inte mer. G'sund och fit bjöd in till lite pilatesinspirerad träning, men noll konditionsträning. Och det är ju ett schysst konditionspass jag är på jakt efter. Eller möjligtvis en kombination av styrka och lite rejäl pulshöjning.

Så idag begav jag mig med stor förväntan och i ösregn till ännu ett nytt pass. Fitgymnastik stod på programmet. Och efter en lite loj uppvärmning med lite småjoggande kvinnor i 40-60-årsåldern så var det dags att sträcka ut benet fraaaammmåt. Och sen baaaaakåt. Ååå så armen ut åt sidan. Och strääääck.

Ja ni fattar. Jakten går vidare.

Jag tror jag hoppar basketträningen idag och ger mig vågat in på ett nytt pass. Denna gång ska jag testa "g'sund und fit". Låter ju bra.

Hoppas bara g'sund und fit inte betyder rugby på tyska.

Igår var vi på deras konsert här i Wien. Till en början förbannade jag mig för att jag återigen gått med på att ha ståplatsbiljetter. Det borde finnas en speciell sektion på golvet för korta människor. Eller så borde alla långa människor åtminstone huka sig litegrann. Under tre timmars tid. Nåja, kanske inte är ett realistiskt krav. Och egentligen är det väl inte så kul att vara lång heller. Var du än kommer så blir folk förbannade för att du ställer dig framför dem.

Okej, tillbaka till ämnet. Konserten. Helt fantastisk. Inte alla artister låter fullt så bra live som de låter i cd-spelaren. Men Chris Martin har verkligen en sjukt skön röst. Även live. Sammansättningen av låtarna var superb. Och det skiftade hela tiden mellan akustiskt och "plugged". Ljuset var helt otroligt coolt och de använde hela arenan för konserten. Tre låtar gjordes mitt bland publiken på den bakre läktaren! Och när Fix You var över, önskade vi nog alla att den skulle spelas en gång till, bara en gång till...

Men kan ni fatta, vi glömde kameran hemma.

Se den. Läbbig stämning i hela filmen. Och inte en endaste musikbit i hela filmen tror jag. Kanske det som gör den så läbbig. Jag tycker den var grym trots tidsvis fingrar framför ögonen och insomnande tio minuter före slutet.

I natt hade jag jordens sjukaste dröm. Jag jobbar ju i online-payments industrin och är bland massa annat som ligger på mitt bord delaktig i processen att bedöma våra kunders bakgrund för att kolla att allt är i sin ordning. Viktigt viktigt.

Så inatt hade jag en mardröm om att någon gav mig ett hemligt tips att en av våra kunder egentligen var den italienska maffian. Skitläbbigt förstås och jag visste inte hur jag skulle ta mig ur detta och bli av med den här kunden utan att råka ut för varesig den italienska slipsen eller de berömda betongskorna. Och för att göra det hela lite läskigare så hade vi företagsmöte på en kyrkogård och när jag gick över kyrkogården kunde jag höra hur alla döda människor viskade och pratade till mig nere från jorden. Jag kommer ihåg att jag rös i drömmen.

Mitt i vaknade jag upp vid ett par tillfällen och tänkte, men herregud A (min chef) är ju i Barcelona nu, hur ska jag få tag på honom och berätta allt det här så att han hinner hem i tid?! Jag var helt panikslagen, samtidigt som jag liksom i något halvvaket tillstånd verkligen resonerade med mig själv att ja det kan ju ha varit en dröm. Men jag var i det tillståndet faktiskt inte alls säker på att mitt företag i verkligheten inte hade kopplingar till maffian. Det blev en tanke att "ok det här får du kolla det första du gör när du kommer till jobbet."

Om det är något som är fascinerande här i livet, så är det hjärnan. Och hur den kan spela spratt med oss. Fast vi tycker vi är så kloka.

Kajsa, du som har tytt mina drömmar tididager (kommer du ihåg skrubben på sjukhuset?!), vad har du att säga om bidraget ovan?

Idag var startskottet för höstens träning. Jag har spanat ut vilka pass jag ska gå under en kalendervecka, för att det ska passa med min i övrigt högst fria fritid. Och med lagom intervall att tvätta håret på olika dagar. För att gå in på väsentligheter.

Under dagen idag jobbade jag upp lust och energi för kvällens pass. Jag hade nämligen sett att klubben där jag är medlem också hade ett pass som heter Schi- und Konditionsgymnastik. Skid- och konditionsgymnastik. Lite osäker var jag på vad skidgymnastik egentligen är, så för att undvika eventuella pinsamheter första gången jag besöker passet (exempelvis att jag skulle glömma stavarna) så googlade jag schigymnastik. Det visade sig vara något som såg ut som styrkeövningar som man gör fritt på golvet. Logiskt slog jag ihop ett och ett och det blev i mitt huvud lika med Friskis & Svettis.

Lycklig över min insikt (tillsammans med smågodis är nog Friskis & Svettis två av de saker jag saknar mest här) cyklade jag iväg till gympasalen där det hela skulle äga rum. Av någon anlednig hade jag för första gången idag på mig min gula fina Sverige-tröja. Ett skitdåligt val tänkte jag när jag satt på cykeln, eftersom det blir omöjligt att liksom gömma sig någonstans om det hela känns obekvämt.

Nåväl, det tog mig cirka en kvart att hitta rätt sal i skolan med tre gympasalar (skolan där förresten Mr. M har gått) och väl på plats öppnade jag försiktigt dörren till salen och får syn på tio män och kvinnor i 40-70-årsåldern - som dribblar basketbollar! Efter två sekunders stirrande och tvärstopp i hjärnan stängde jag dörren försiktigt och gick jag tillbaka in i omklädningsrummet och liksom dristade mig till att fråga en av kvinnorna där om det här verkligen var rätt sal, jag skulle ju på Schi- und Kontiditonsgymanstik. Jodå, sa hon glatt och förklarade i samma andetag att ja, jo, men vi brukar spela basket i stället. Ööhh, aha... okej.

Men va fan tänkte jag,, lite besviken dock, jag hade ju cyklat hit så då kunde jag ju lika gärna stanna och vara med. Alla hade förstås tränat tillsammans i typ fyra år (och efter ett tag upptäckt att basket ju var mycket roligare än gympa, ett helt naturligt steg kan man ju tycka eller?!) men utan att på något sätt låta som att jag gjort ett par korgar under min skoltid, så spelade alla mest bara för att det ju är så himla kul ju. Det blev dock en bra konditionsträning och jag var glad att jag lämnat skidorna och termosen hemma. Och det var ju en tränare där också som sa spring dit och dribbla så och gör si, under uppvärmningen.

Efter en stund vågade jag också ta av mig min överdragströja och genast kände jag att alla liksom konstaterade att aha hon är från Schweden hon. Och det visade sig vara jordens samtalsöppnare. Det var en trevlig stämning under träningen (God, det var ju min första basketträning någonsin!) och när vi till slut på slutet gjorde lite springande gymping och faktiskt också bokstavligen klättrade på väggarna (helt sant, med händerna på golvet skulle vi liksom skjuta upp fötterna på väggen och sen "gå" längs väggen, någon fick frispel där säger jag) så var det coola killen i andra laget (jodå, de växer också upp och blir 60 år), som sprang ifatt mig och glatt sa "hej hej" och "maar duu braaa?" och sen sprang vi där och pratade om hans erfarenheter av jobb i Leksand och Dalarna och hans kompisar som alla var violonister och spelade i spelmanslag där. Sicken tur att jag tog min Sverige-tröja på mig.

Och kanske går jag tillbaka nästa vecka också. Men jag vill ju egentligen helst ha ett gympa/aerobicspass istället. Men det kräver ju också lite omplanering av mitt hårtvättsschema.

Fram tills nu har M och jag åkt snålskjuts på hans mammas internet, genom att stoppa in en wirelesslåda i hennes lägenhet. Det har hon ju naturligtvis vetat om och naturligtvis inte heller haft något emot. Nu har det dock varit så att internetet endast nått fram exakt till vardagsrummet. Alltså har man varit förpassad till köket för att interneta och man kan glömma att koppla datorn till tvn för att kolla på svt.se.

Nu gjorde vi dock slag i saken och som två vuxna människor har vi nu skaffat oss vår egen uppkoppling. Med denna uppkoppling kom också ungefär 70 nya tv-kanaler. Så jag har nu slutat mitt jobb och sitter och tittar på tv hela dagarna. Eller, jag menar, jag jobbar fortfarande, men har numera 70 tv-kanaler hemma som jag inte hinner titta på.

Hur som helst, i och med detta har jag upptäckt ännu ett område där jag blir mer och mer lik mamma. Förutom gråa hår och uppåtnäsa så skyr jag numera som elden alla apparater som på ett eller annat sätt är anslutna till tv:n. Och nej, jag har ingen aning om hur jag ska programera dvd:n för att spela in ett program. När jag tänker efter så vet jag inte ens hur jag kan kolla på ett program som är inspelat. Men bäst av allt är att jag bryr mig faktiskt inte ett skit.

Dock får jag panik över alla dosor som numera helt dominerar vårt lilla soffbord. Fyra stycken som styr tv, dvd, stereo och den nya boxen med alla kanalerna i. Och så har vi ytterligare en fjärrkontroll för alla lampor (ni som har hälsat på vet vad jag pratar om). Jag bor med Herr Jagälskarprylar. Dock tror jag inte på lösningen att ha en sidohängare på soffan för alla dosor, för vi vet ju alla var de ändå kommer ligga. Just det, på soffbordet. Lösning, någon?

När vi gick och la oss igår gjorde vi en snabb zappning genom programen igår (jo i sovrummet har vi ytterligare två fjärrkontroller, eller tre faktiskt, eftersom vi också har en för alla lampor så man kan släcka vår enorma lägenhet på 60 kvadrat från sovrummet, geeky I know) och till vår stora glädje hittade vi en hel kanal som bara ägnar sig åt "på spåret". Återkommer med mer exalterande information om detta i nästa inlägg.

Från ihållande sommarväder med 26 grader och sol, till ihållande vinterrusk med 7 grader och regn.

På tre dagar.

Helt utan skämt så gick jag i kjol och t-shirt i fredags och igår, måndag, var det premiär för skinnhandskarna. Och idag åkte vinterjackan på.

Det måste vara någon slags rekord.

Sitter nu och äter middag och kollar på CNN som har ett inslag om Zimbabwe. Som bevisligen har världens högsta inflation på över elva MILJONER procent. Elva miljoner procent. TIO nollor är på väg att tas bort från de lokala sedlarna. Tio nollor.

Att jämföra med Sveriges fyra procents inflation. Som nyligen skrevs ner med 0.4 procent efter att, om jag inte missminner mig, justeringar gjorts för skopriserna inte rusar som väntat. Eller nåt.

Perspektiv. Jag älskar varenda gång jag får en sådan insikt.

Min systeryster påpekade nyss att hon minsann inte har någon I-love-your-blog utmärkelse.

Med svansen mellan benen undrar jag hur det kunde gå såhär fel?

Och skickar den naturligtvis vidar till sidan full med annikdoter, stolt över att min syster har en så härlig blogg!

Få saker är så befriande som att få något gjort som man halat framför sig och liksom ignorerat att man måste göra under en tid.

Men jag fick precis iväg ett mail som jag liksom bävat för att behöva skriva. Inte för att det skadar någon. Eller gör någon illa. Utan bara för att det var så komplicerat att förklara för mottagaren vad jag ville ha sagt. Dokument hit och dit och korrespondens av flera personer sedan i våras. Och nu hade det hela hamnat på mitt bord och jag ska då hitta lösningen. Eller som i detta fallet, få mottagaren att hitta lösningen efter att jag har försökt förklara detta virrvarv av information.

Det fick mig att tänka på en bok som en tidigare chef berättat om, jag tror den heter "Eat that frog" och syftar på att om man har något jobbigt att göra som man inte kan undgå att göra (som att äta en groda till exempel) så är det ju lika bra att göra det på en gång. Så blir man av med det. Måste försöka hitta den där boken. Kanske kan hitta andra smarta tips där också.

Nu när jag har ätit upp min groda så ska jag bara svälja ner den med några grodyngel och sen gå hem till en helg som erbjuder trist men perfekt vara-inne-hela-helgen-väder och ingenting på agendan. Kan det bli bättre?

Titta vad jag har fått av Mamma Hoppsan! Meningen är att denna ska skickas vidare, men alla bloggar jag följer har redan fått den av andra, så jag behåller den med glädje och fortsätter följa er andras bloggar med stor entusiasm.

Att ta en tupplur på soffan mellan klockan 15 och 21, det är mumma det.

Efter knappt 20 timmar på resande fot och sittande rumpa kom vi tillbaka till Wien vid 18-tiden igår. Det var extra skönt att ha svärmors lägenhet tre meter (inget skämt) från vår egen - hon hade gjort schnitzel som vi girigt tryckte i oss efter en välbehövlig dusch. Vi var rätt trötta - sov dåligt och nästan ingenting på resan hem (men hann avklara tre filmer i alla fall). Packade dock upp och förberedde för det stora tvättmarathon som tar vid idag. Gick och la mig runt 20-tiden och somnade väl efter uppskattningsvis en och en halv minut. Hade föreställt mig att tidskillnaden skulle göra det svårt att somna när kroppsklockan var runt lunchtid sent på kvällen, men det visade sig vara en effektiv taktik att avstå från sömn dygnet innan. Vad som dock inte visade sig vara så trevligt med resandet är de uppsvällda köttfärslimpebenen accompanjerade av fem köttbulletår man får av att sitta ner så länge. Det kändes som benen skulle sprängas vilken sekund som helst och fast att svullnaden lagt sig nu på morgonen så är det nog läge för en promenad under dagen för att  väcka benen till liv igen.

Nu hade jag precis skrivit jordens längsta inlägg om resten av resan, men såklart när jag tryckte på "spara & publicera" så varken sparades eller publicerades texten (förutom stycket ovanför). Gaaaaaahhhh. Så sorry, nu blir det inget inlägg. Att skriva om är verkligen det tristaste som finns. Men det kommer komma bilder. Snart. Det är i alla fall skönt att vara hemma och jag känner att det känns okej att gå tillbaka till jobbet på måndag. Och tur är väl det.

Och ja, vi lever. Den senaste dryga veckan har vi verkligen varit totalt bortkopplade. Inget internet. Och INGEN MOBIL. Vi lamnade San Francisco i tisdags forra veckan och inte mindre an 15 mil fran staden slog det M att mobilen lag kvar under huvudkudden, pa hotellet. Det var ju inte direkt tal om att aka tillbaka och hamta den. Men med lite trixande fram och tillbaka under resans gang sa fick vi FedEx att hamta upp mobilen pa hotellet och kora den till hotellet i Los Angeles, dar resan borjade. Och dar den nu ocksa slutar. Och dar mobilen tack och lov lag och vantade pa oss nar vi kom dit for ett par timmar sen.

Efter San Francisco akte vi osterut, mot Yosemite nationalpark. Verkligen otroligt vackert. Och jag angrade att vi bara planerat in en dag dar. Hade garna overnattat och haft tid att vandra eller cykla runt lite mer i parken. Men nu ar det ju sa finurligt att typ alla nationalparker i USA forstas ar bilvanliga och man kan se mycket genom att bara kora runt och stanna dar man vill. Sa det gjorde vi. Och sen akte vi langs Tioga Pass vilket bjod pa fantastisk utsikt over parken och i ovrigt upplevelsen av vild natur. Vi korde igenom hela paken och ut till Lake Mono, dar vi overnattade pa ett gulligt motell som ocksa verkade vara den lilla stans fikahak och dar vi at frukost i solen pa verandan dagen efter.

Vi stannade en natt och sen bar det av mot Death Valley. Jag ska erkanna att jag inte var helt avslappnad infor tanken att aka igenom Death Valley, som ar en av de varmaste platserna pa jorden. Kommer bilen att benada oss genom att fungera hela resan? Kommer vi att torsta ihjal? Och hur gor vi om nagot hander, vi har ju ingen mobil?! Vi stannade pa besokscentret som lag i borjan pa vagen som tar dig in i parken. Och de sa inte att vi var helt knappa i huvudet i alla fall. Dock var Death Valley beraknat att satta nytt varmerekord dagen efter. Ett rekord som statt sig sedan 1913 och som var 135 grader Fahrenheit, vilket borde vara ungefar 50-nagonting grader Celcius. Med mycket vatten och en "palitlig bil" (som man enligt parkinformationen borde ha) sa akte vi in i dalen. Och att saga att det var varmt ar en ren underdrift. Nar vi klev ur bilen for forsta gangen var upplevelsen som att nagon stod med en jatteenorm harfon och blaste rakt in i ansiktet. Och over hela kroppen med for den delen. Landskapet i Death Valley skulle man kunna tanka sig har givit namn at parken. Det ar ratt dott. Som ett manlandskap med torra oppna vidder, omgivet av berg. Torrlagda ytor som en gang var sjoar. Och USAs lagsta plats ligger har, ca 80 meter under havsytan. Och dit var vi natuligtvis och tog kort som riktiga turister. Death Valley ar utan tvekan den mest markliga plats jag varit pa.

Hmmm... det har blir ett langt inlagg ser jag. Vi ska aka och handla lite och tanka bilen. Fortsattning foljer.