Glad valborg på er då.
Jag ska fira med att gå och lyssna på ett föredrag på Svenska Handelskammaren om Österrikes ekonomiska situation. Sen ska jag väl gå ut och elda upp någonting.
No way back.
Om livskvalitet.
Så som en kontrast, kom igår då nyheten att Wien rankats som den stad i v ä r l d e n som har högst livskvalitet. Vad det nu innebär. Natuligtvis finns det lyckliga själar överallt, utspridda i världens alla städer. Liksom det finns deppiga människor och hängiga huvuden i Wien. Undersökningen syftar till att hjälpa företag att värdera olika platser till vilka de skickar sina anställda och de tittar på säkerhet, politisk stabilitet, klimatläget, infrastruktur, flygförbindelser, med mera.
Men om jag personligen skulle pricka in min upplevelse av livskvaliteten i Wien skulle det bli följande:
Läkarundersökningar är gratis för den enskilda personen. Undantaget själva sjukhusvistelsen om en sådan behövs.
Tandläkarundersökning två gånger om året är gratis. Lagning och dylikt kostar naturligtvis.
En gång per år kan varje österrikare (och immigranter med e-card) över 18 år, gratis göra en så kallad Vorsorgeuntersuchung hos sin husläkare. Det innebär att de kollar vikt, BMI, rökvanor, gör urin- och blodprover, kollar blodtryck och allmänt gör en konsultation över personens hälsotillstånd. Logiskt sett kan man ju föreställa sig att kostnaden för detta kan kompenseras av besparingar genom preventiv vård. Jag inledde denna process i förra veckan, inte för att jag känner mig särskilt sjuk, men för att det är skönt att veta att blodvärden och annat är som det ska. Och det var det. Idag var jag på återbesök och kunde glädja mig åt lite beröm av Herr Doktorn (som man ju förstås tilltalar honom här).
Gynekologbesök är gratis. Inklusive två cellprovstagningar per år.
Säkerheten. Jag har inte vid ett enda tillfälle känt mig rädd i Wien. Inte ens den tidiga morgonen på väg hem från lite skumpa-runt på krogen som en kille gick ifatt mig och Ingela och drog fram en kniv och ville ha våra pengar. Vi var kanske kanske för lulliga i huvudet för att fatta allvaret. Vi kom hem med allt i behåll. Kanske kände vi oss mer skraja dagen efter när vi tänkte på hela händelsen. Helt ärligt var jag sjukt mycket räddare när jag i julas var på Hallstas enda krog och folk satt där med blåtiror och ärr och sprit och snetände på minsta grej. Fy sjutton.
Den lilla stora staden. Cykelavstånd till allt.
Jag har ett jobb som sliter skiten ur mig ibland, men paradoxalt nog får det mig att växa som människa.
Närheten till grönområden och friluftsliv.
Närheten till Europa.
Och en rad andra saker. Men inlägget är nu redan tillräckligt långt. Det viktigaste i hela det här inlägget om livskvalitet var ju ändå att konstatera att jag är frisk och kan röra på mig obehindrat.
Ett litet litet faktum som är på tok för lätt att ta för givet.
Om att förefalla härdad.
Ta min dator ifrån mig och jag börjar grina.
Pweeeuh!
För att jag vill ha en REJÄL kamp.
Fotlyx.
I födelsedagspresent fick jag av min syster det ultimata fotbadet - uppblåsbart och totalt tillägnat the king and queen of compact living. Ikväll var det premiärbad.
Mer ödmjukhet åt folket!
Har du också för mycket tid?
43 words
Nu utmanar jag... hmmm... PAPPA!
I stort och i litet.
Men ärligt talat hade jag nog aldrig tänkt tanken att min bröllopsresa skulle gå till västkusten. Det är ju lätt att föreställa sig något mer traditionellt exotiskt mål. Men å andra sidan hade jag heller aldrig tänkt tanken att jag skulle hitta min livskamrat i en österrikare. Eller än mindre flytta till Wien.
Det är väl så livet är. Man vet inte vad som väntar runt hörnet. Men bitarna faller på plats, en efter en.
Det går bättre och bättre dag för dag.
Födelsedagsbilder.
Idag fick jag bilderna av en av mina konspirerande kollegor. Ville bara dela med mig. Överraskningar är ju liksom grädden på det göttiga livsmoset.
Ni kan kalla mig gula blixten.
Det gick jättebra idag. Med exakt fem veckors löpträning i benen gjorde jag mina 5.7 kilometer på 32.38 minuter. Mycket nöjd. Här kommer några bilder.
Hemma i vardagsrummet med en banan 08.58. Starten är precis på väg att gå.
Efter knappt fem kilometer ser jag ju fortfarande glad ut. Men vem blir inte glad när man får syn på Mr. M?
Redface och kompisen som sprang samma sträcka i ett annat lag är klara med dagens övning.
Sen bar det av till målområdet för att vänta in övriga i laget. Här kommer vår löpare (i gult) på sista sträckan. Den vill jag springa nästa år - härlig stämning i målområdet.
Sen väntade vi en knapp timme på vår tappra kompis som sprang hela loppet och hon möttes förstås av stort jubel och den stora kramen. We did it!
När går nästa lopp vi kan springa?!
Då var det dags.
Nu börjar tv-sändningen. Hej så länge!
HELG.
Igår gjorde jag sista löppasset innan sanningens dag på söndag. Kändes bra i benen och jag börjar få upp farten. Men som jag konstaterat tidigare. 6 kilometer går ju att göra på ren vilja. Men det vore ju roligt med en tid man kan vara lite stolt över också. Så i helgen blir det laddning. Vila och mat. Och jag tror jag ska göra en vända i våra köksskåp. Mycket fint där som Mr. M har hittat på sina loppisrundor - men som just nu mest samlar damm och tar plats från sånt som behöver stuvas in. Vi har kommit överens om att jag sorterar ut - och så kollar han om han kan godkänna rensningen. Antagligen kommer våra skåp rymma exakt samma saker efter helgen som de gör just precis nu. Men allt kommer i alla fall stå på dammfria hyllor.
Nu ska jag gå ner och hämta upp lax och spenat till lunch. Ikväll blir det gott plock - en favoritmiddag. Med ett glas vin. Och massa inspelade och osedda avsnitt av Grey's anatomy och Private Practice. Poesi för hela kroppen. Som sagt.
Flash mobs.
Här är ett exempel från en tågstation i Belgien och här är ett annat från London. Vilket härligt sätt att sprida lite glädje och känsla av surrealism.
Vår.
Familjen har varit här.
Utflykt till Rust, fem mil sydost om Wien.
Vi hyrde elektrobåtar och för att göra en tur på vattnet. Husen i bakgrunden står på pålar och kan bara nås med båt. De flesta bor bara här på somrarna.
Tillbaka till 60-talet?
På väg genom den långa kanalen.
I huset i bakgrunden tillbringade Mr. M sina somrar när han var liten. Och vågorna rullar. Mamma tycker hon är på Liseberg.
Jag visade de andra hur bollen skulle tämjas. Mr. M försöker också.
Vi avslutade helgen med skumpaprovning - och vi hittade en vinnare. Sen tömde vi de öppnade flaskorna.
Klänningen är köpt!
Och mitt "something blue" också.
Eller nej just det - det var ju de där jag inte kunde gå i.
Ölväder!
Fredag: soligt och sydliga vindar, 24 grader.
Lördag: soligt och sydliga vindar, 23-25 grader.
Söndag: mestadels soligt, 21-23 grader.
Skynda er hit familjen!
Om tanken på förhoppningsvis ytterligare 60 år tillsammans med Mr. M.
En sån tanke kan ju vara en övermäktig på många sätt. Mest för att jag inte riktigt fattar hur lång tid 60 år är. Kanske också för att jag undrar hur det egentligen är att leva med någon under en så lång tid. Och hur man liksom klarar av det, att utvecklas tillsammans. Jag inser att det inte finns någon mall. Ingen färdig lösning som man skruvar ihop och ställer längs väggen. Inget facit.
Men en schysst förutsättning för ett långt (och bra!) förhållande är sannolikt att aldrig sluta göra saker tillsammans. Som ett par. Det slog mig igår hur viktigt det antagligen kommer vara under resten av våra liv - när vi kom på roligaste grejen att göra tillsammans. Vårstäda bilen. Nu kan ju det verka som en fet romantikdödare. Men det var det inte alls.
Det var sommarvärme i luften, fast att det var på kvällen. Vi satte oss i bilen och stannade på romatiskaste stället McDonalds för ett hälsomål på kvällskvisten. Vi satt bredvid varandra på en soffa. Pratade om dagen. Tog oss sen till macken och körde in bilen i biltvätten á la vi hade i alla fall tur med vädret. Man fick dock inte sitta kvar i bilen under tiden, men vi stod utanför och kramades lite i den sommarstinna värmen medan de stora plastborstarna snurrade runt runt och fläktarna tjöt och lämnade bilen blank som attan. Sen var det fullt samarbete med att hinna dammsuga bilen på den icke angivna tid som en euro räckte till i dammsugarautomaten. Och sen puts puts på fönstrena. Och lite puss puss på munnen. Sen sträckte jag nacken när jag satte mig i bagageutrymmet för att tvätta fönstrena på insidan. Men då var det ju mysigt med lite massage på halsen av Mr. M. Och sen åkte vi hem och skurade golven.
Men där gick gränsen för det romantiska pararbetet. Så det fick jag göra själv. Men lika bra, det blir ju ändå bäst då. (Ni som vet, är det förresten en bra inställning till ett berikande och livslångt förhållande?)
Snipp snapp snut och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
Påska är här.
En vän med trädgård har donerat lite grönska...
... och ett litet påskris i höjd med mig själv.
Nu fattas bara resten av familjen Muggbo - men de kommer ju på torsdag!
Redface kämpar på.
Bara för att det inte blivit några inlägg på bloggen så betyder det inte att det inte pågår marathonuppladdning i det muggboska hemmet. Nåja, marathonstaffettuppladdning om man vill vara petig. Idag kröp jag ner på precis under 30 minuter på fem kilometer. Mäkta stolt.
Mitt mål är att jag ska göra mina 5.7 kilometer i staffetten på under 35 minuter. Om det inte var för uppförsbacken jag har i början på min sträcka så skulle jag säga 30 minuter. Äh, va fasen. 30 minuter är mitt mål! Uppförsbacke, nedförsbacke, regn eller snö. No pain no gain. Som jag en gång läste på en Samantha Fox-affisch i ett rum i ett hus vi en gång hyrde en semester på Gotland.
Jag finns nu med i startlistan på nätet. Du kan söka här och för att hitta mig leta under "Relay Marathon"-fliken. Där kommer också min och mitt lags tid att redovisas efter loppet misstänker jag.
En helt ovanlig lördag.
Som Bullen skulle ha sagt det - naturligtvis är ingen av klänningarna på bilderna den som i verkligheten kommer vara där på dagen D.
Min kollega och jag. Jag vet inte hur många klänningar vi provade. Kanske 15 var. Sen var det bara stopp. Ungefär som när man ätit en skål godis och inte kan ta en enda till - fast att ens favvobit finns kvar. Man pallar bara inte. Då tog vi paus och gick och fikade.
Därefter gick vi till ett annat ställe. Då fick jag på mig den här godbiten. Slöja kanske?
På det andra stället var vi klart snabbare. Valde lättare mellan klänningarna som vi över huvud taget ville prova. Och vips, efter bara en timme var vi klara och gick till Naschmarkt för att avsluta dagen i folkmyllret bland alla uteserveringar. Vår följeslagare och fotograf till vänster, tillika kompis med min kollega.
Det var en gång...
Sen provade hon bröllopsklänningar en hel dag och därefter sade hon bestämt: "Ååååhh jag vill ha en princessklänning och långt släp och en slöja som går ner till marken och massa spets och mängder av tyll och vita hästar och ett slott och..." och så vidare och så vidare tills hon och Mr. M levde lyckliga i alla sina dagar.
Och när hon ändå var igång bad hon också om en mille på banken.
Alltid med smörsidan nedåt.
Till saken. Det blir inte många nytagna bilder på bloggen på ett tag. I alla fall tills jag fattar hur jag för över bilder från min kamera till datorn (jag måste komma ihåg att lyssna på Mr. M när han förklarar sånt).
Hade jag haft en kamera, skulle ni igår fått se vad vår granne som uppenbarligen måste vara helt sjuk i huvudet gjorde igår. Jag kom hem runt femtiden på eftermiddagen och ställer mig i köket och tar ett glas vatten. Jag tittar ut genom fönstret mot huset på andra sidan gården - och ser en man stå på fönsterkarmen och liksom hänger ut genom fönstret med kroppen vänd in mot lägenheten och bara ena handen som höll kvar i insidan på fönsterkarmen och i andra handen höll han en fönsterskrapa. Vilken jäkla dåre. Han tvättade ju alltså utsidan på fönstrena (som bara kan öppnas utåt). Men han bor ju på samma våningsplan som oss - FEMTE!!! Jag var tvungen att gå därifrån, det riktigt sög till i både ben och mage. Jag var fullt övertygad om att jag skulle se honom ligga död på marken, eller i värsta fall se honom falla. Fy faen. Vilken frisk människa gör något sådant?! Jag har haft ont i magen fortfarande idag bara av att tänka på det. Nu blev det ingen bild på dårskapet. Men jag är säker på att ni kan föreställa er det i alla fall.
Det var ju värt ett försök i alla fall.
Men såklart, jag kan inte tänka mig en bättre plats att spendera denna dag på än i trädgården hemma. Med min familj och mina vänner. Där allting luktar som svensk sommar och där allt är grönt och vackert. Och regnet antagligen kommer att ösa ner. Men det kommer väl förhoppningsvis att kännas som ett mindre viktigt faktum denna dag (all form av regndans undanbedes dock, vänligen men bestämt).
Jag har lovat mig själv att detta inte ska bli en bröllopsblogg som handlar om servettringar, färg på placeringskorten, typ av blommor i buketten, kval över var vi ska tillbringa bröllopsnatten (vilket vi för övrigt, trogna själva temat, tänker göra i mitt gamla flickrum/numera bibliotek/tv-rum) eller annat. Men nu är vi ju liksom ändå inne på ämnet... Och följande är ju bara för vackert för ögat för att undanhållas världen.
På lördag ska jag gå och kolla på brudklänningar med en kollega som också ska gifta sig i sommar, i sitt hemland Mexiko. Också hon med en tvättäkta Wienare. Hon har fått välja ställen eftersom jag ändå ska ut på samma äventyr med mamma och systeryster när de kommer hit över Påsk. Ett av ställena har en hemsida och vi har redan kikat ut några favoriter. Mest går vi dit för min kollegas skull. Hon ska ha ett riktigt rejält pampigt kyrkbröllop. Och på något sätt kräver alla dessa klänningar en kyrka som inramning. Och vita hästar. Och en man i frack. Och ett slott att ha festen på. Och riktig champagne och inget fejk.
Att just precis dessa ingredienser med största sannolikhet inte kommer ingå i vårt bröllop, hindrar ju dock inte att man kan ha några favoriter... nummer fyra, åtta, tio och fyrtiofem är mina (vilka är era?). Men å andra sidan skulle jag inte spotta åt någon av klänningarna om jag skulle få höra att de ju inte alls kostar de cirka två tusen euro som jag befarar. Dock finner jag nästan ingen av klänningarna särskilt trädgårdsbröllopsaktiga. Om ni förstår vad jag menar. Nu ska jag ju inte ha en mossgrön klänning med maskrosor på. Nej. Men jag tänker mig kanske något enklare. Något naturligt. Men vackert förstås. Men att prova dessa godbitar går ju. Även om risken föreligger att jag efter den här helgens provande frenetiskt kommer börja skrapa lotter i desperat behov efter klänningspengar .
Snabba svängar.
Vi siktar på samma datum. Återkommer med mer info inom kort.
